Fortsätt till huvudinnehåll

Umberto Eco

Ända sedan jag läste Foucaults Pendel någon gång på1990-talet har Umberto Eco varit en av mina favoritförfattare. Det är alltså inte nödvändigtvis någon dålig kritik när jag säger att Upplaga Noll inte är hans bästa bok. Tvärtom är den underhållande och läsvärd. Samtidigt kan man inte undgå att uppfatta den som en sorts utvikning eller återanvändning av diverse teman från Foucaults Pendel. Intrigen i Upplaga Noll kretsar kring en nystartad tidning som aldrig varit tänkt att komma ut. Istället är ägarens syfte att med hjälp av historier som eventuellt skulle kunna tryckas i den kunna påverka personer i Italiens politiska och övriga elit. Eftersom den utspelar sig i början av 1990-talet är en sida av romanen alltså att den är en satir över de politiska och mediala sammanhangen i ett Italien där etablerade politiska eliter var på väg att falla samman och där vägen bereddes för Berlusconis uppstigande till makten.

En annan sida är skildringen av den samling medelmåttor som utgör tidningens personal. Huvuddelen av intrigen kretsar kring de konspirationsteorier som en av dem är besatt av. Mer exakt handlar det fascistiska politiska konspirationer, Operation Gladio, P2 och tesen att Mussolini på något sätt skulle ha överlevt Andra Världskriget och hållits i beredskap för ett opportunt politiskt ögonblick för fascismens återkomst. Här kan man tycka att Eco borde vara på sin hemmaplan eftersom Foucaults Pendel helt kretsade kring konspirationsteorier och olika typer av symbolisk övertolkning. Hans huvudämne som akademisk filosof är dessutom semiotik. Intrigen för onekligen tankarna till flera av de konspirationer som förekom i Foucaults Pendel trots att fokus där var på ockulta konspirationer. Ännu närmare hamnar man Begravningsplatsen i Prag där handlingen kretsar kring förfalskade dokument, ockultism, och framförallt antisemitism i 1800-talets Frankrike (titeln refererar till ett möte som framställs i den ökända antisemitiska pamfletten "Sions vises protokoll").

Detta är heller ingenting unikt för Ecos senaste bok. Större delen av hans författarskap kretsar kring frågor om tolkning, symbolism och hur en allt för långtgående vilja att se dolda orsaker och samband kan leda till en oförmåga att leva i nuet och ta saker och ting för vad de är . Flera andra teman återkommer dessutom ständigt i hans författarskap. Begravningsplatsen i Prag och Upplaga Noll kan båda uppfattas som utvikningar av politiska konspirationsmyter och högerextrema grupper som dök upp i Foucaults Pendel. Gårdagens Ö spinner vidare på symbolik och symbolism som knyter an till 1600-talets ockultism, vetenskap och konst. Drottning Loannas mystiska eld utvecklar de reflektioner kring barndomsminnen som också återfinns i Foucaults Pendel, lite vid sidan av huvudintrigen. Baudolino griper snarare tillbaka till de medeltida temana i Rosens Namn, men från ett världsligt perspektiv, där Rosens Namn är monastisk och filosofisk.

Problemet med Upplaga Noll  är inte att Eco återkommer till sina vanliga teman. Själva intrigen ter sig återanvänd. Tidningen blir en plattare motsvarighet till förlagsmiljön i Foucaults Pendel. Till och med huvudpersonerna Colonna och Braggadocio framstår som mer medelmåttiga mindre intressanta motsvarigheter till Foucaults Pendels Casaubon och Belbo. De flesta av Ecos böcker är till bredden späckade av symbolism. Varje sida är full av referenser till historiska personer, grupper och litterära verk. Detta är en del av tjusningen. Foucaults Pendel är ett slags fälla där läsaren dras med i huvudpersonernas stegrande fascination inför den symboliska och konspiratoriska tolkningen av världen. Sensmoralen i berättelsen tycks handla om att inte låta sig ryckas med i den självcentrerade tron på sin egen förmåga att avtvinga världen hemliga sanningar och därmed själv förlora förmågan att uppskatta tillvaron sådan den är. Frågan infinner sig dock hur många läsare som tar med sig denna lärdom och hur många som istället enbart tar med sig den fascination som författaren förmedlar.

Upplaga Noll är på många sätt en underhållande bok. Den är också betydligt mer lättläst än det mesta som Eco har skrivit. Åtminstone för mig uteblev emellertid den förändring av synen på verkligheten - och därmed också den medföljande reflektionen kring detta - som i flera av Ecos övriga böcker framstår som hans stora begåvning som författare. Här finns ingen djup symbolik, inte ens någon förment djup symbolik. Braggadocio är en morbid paranoiker som verkar vara av det slag som det är allt för lätt att hitta i kommentarsfälten på internet. Man får också intrycket av att Eco själv inte är lika väl hemmastadd i 1990-talets tidningsbransch som i frimurarloger i 1800-talets Paris, medeltida klosterbibliotek eller italienska universitet vid tiden för studentrevolten 1968. Istället blir det bara en skröna. I någon mån baserad den på diverse konspirationsteorier från Kalla Kriget, men inte heller säkerhetspolitik är Ecos starka sida, även här hade det kunnat göras betydligt mer intressant, eller åtminstone mer fantasieggande. Slutet känns knappast livsbejakande eller ens ödesmättat, utan mest bara uppgivet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li