Fortsätt till huvudinnehåll

Torka, död och solen - i Ugarit och i forntidens Israel

And now for something completely different...

Ola Wikander har gjort sig känd som översättare, författare och expert på ett flertal länge sedan döda språk. Hans produktion innefattar inte minst översättningar till svenska av texter från den forntida Mellanöstern och populärvetenskapliga texter om språkhistoria.

För inte så länge sedan försvarade han sin avhandling vid Lunds universitets Centrum för teologi och religionsvetenskap. I denna fokuserar han mer på innehållet i texterna än på själva språket (i den mån en sådan distinktion över huvud taget är möjligt) och genomför en jämförande analys av myter från staden Ugarit, som blomstrade under 1000-talet före Kristi födelse, och de i forntidens Israel, numera återfunna i Gamla Testamentet. I jämförelsen fokuserar han, som titeln antyder, på solen som bringare av torka och död. Det handlar alltså om texter från en tid som på många sätt är mycket olik vår egen, men som samtidigt bildar en del av bakgrunden till de berättelser som idag utgör en del av vårt eget litterära och religiösa arv, dels i Bibeln, och dels i de kulter som i romersk tid fortfarande var synnerligen aktiva och spred sig från östra Medelhavsområdet som mysteriekulter.

Så är t.ex. fallet med berättelsen om Elijah och guden Baals profeter. Israels kung Ahab har tagit sig en utrikisk hustru och hänfallit till kulten av Baal och Asera. Landet faller i torka och Baals profeter utför blodiga riter, men guden vägrar ta emot deras offer. Så förrättar profeten Elijah brännoffer till Yahweh, som själv antänder offerbålet med himelsk eld. Torkan upphör och Baalprofeterna dödas på Elijahs initiativ (jag har ett vagt minne av att vi lärde oss den här rätt blodiga berättelsen i skolan och funderar på om den idag har censurerats eller om man helt enkelt har slutat att läsa berättelser ur Bibeln). Vid närmare påseende visar det sig att Baalprofeternas utlåtande av sitt eget blod låter som en tämligen realistisk beskrivning, eller åtminstone en som uppvisar tydliga paralleller till senare kulter av vad som ofta beskrivs som döende och återuppstående gudar, som Dumuzi.

I jämförelse med den ugaritiska Baalcykeln framgår att Yahweh, som i forskningen sedan länge anses ursprungligen ha haft karaktären av en storm- och regngud här också tar upp egenskaper från gudar som representerar sol, torka och död. Torkan utgör i sig ett straf från Yahweh. Medan Baalcykeln beskriver hur Baal besegrar torkans dödsbringande representanter representerar torka och död, lika väl som regn och liv på olika sätt Yahwehs vilja. Istället för om en kamp mellan gudar blir det en fråga om en ensam guds respons på människors handlande. I andra bibliska berättelser framträder Döden däremot fortfarande som en person, den som i kristen tolkning senare skulle bli den liebärande Dödsängeln, men här har regnguden Baals fruktade fiende blivit en tuktad tjänare till en Yahweh som på en gång är både stormgud och dödsbringande solgud. Det är ingen slump att Sheol, det dödsrike som i kristen tolkning skulle tolkas som helvetet, framstår som en plats karaktäriserad av död, men också av torr hetta, en skräckplats för ett ökenlevande folk mycket olik t.ex. de fornnordiska myternas kalla och fuktiga Hel (som har gett namn åt helvetet på många nordeuropeiska språk). Samtidigt tycks Wikander göra sitt bästa för att undvika att reducera mytologin till en metafor för klimatet, och istället se väderbilderna som meteforer i ett religiöst system, och därmed också för allmänmänskliga fenomen som döden. Fokus förblir dock - som sig bör i en religionshistorisk avhandling av denna typ - på texterna i den aktuella kontexten.

Det är också intressant att denna bakgrund till bakgrunden till vår kultur till viss del består av ny kunskap. Ugarit återupptäcktes först 1928 och kunskapen om ugaritiska språket är ett resultat av arkeologiskt och språkvetenskapligt forskningsarbete. Även om det knappast hör till allmänbildningen idag finns det ändå ett och annat exempel på hur detta kulturarv läcker tillbaka in i medvetandet. Jag blev t.ex. mycket förtjust när jag i avhandlingen stötte på imhullu, den onda vinden i bl.a. akkadisk mytologi, ett namn som jag redan kände igen från fantasysviten Svavelvinter, där Granström förtjänsftfullt översätter det med det gammalsvenskt klingande "ondvind".

(Bild: Baals profeter dödas, enligt Gustav Doré)

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kulturarvspropositionen

Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag. 

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från…

Rosens namn

Skriver i Tidningen Kulturen om en av mina favoritböcker: Umberto Ecos Rosens namn:
"Kort efter författaren och semiotikprofessorn Umberto Ecos död bestämde jag mig för att läsa om hans debutroman Rosens namn. Jag hade redan läst den ett par gånger, men detta var snart tjugo år sedan. Detta är en bok med gott om referenser och anspelningar på såväl medeltida fenomen som samtida filosofisk diskussion. Den har beskrivits som allt från kriminalroman i medeltida klostermiljö till filosofisk roman. I inledningen konstaterar författaren att det har varit en befrielse att fördjupa sig i ett mysterium som ligger så långt borta från vår egen tid att det nu saknar all praktisk relevans. Detta är i viss mån sant, men samtidigt är det svårt att tolka som något annat än ett utslag av Ecos ironiska humor. Rosens namn är en bok som utspelar sig vid modernitetens gryning, och som just därför ger Eco tillfälle att säga åtskilligt om modernitetens egen världsbild ... "
(Resten av essän här).

Gemensamma värderingar?

Sedan en tid tillbaka pågår en diskussion om samhällets - eller nationens - gemensamma värden, om de finns, vilka de är och hur de kan säkras. Inte minst talas det om svenska värderingar som en grund för demokratin i Sverige. Naturligtvis är det så att det finns värderingar som är något vanligare i Sverige än i andra länder. Om man kan urskilja en skillnad gentemot t.ex. Finland eller Norge är tveksamt, men i jämförelse med mer avlägsna länder, som t.ex. USA kan man åtminstone urskilja tydliga skilnader i de genomsnittliga svaren på surveyundersökningar, som World Value Survey. Till det intressanta med den undersökningen hör dock även att den visar att dessa värderingar förändras över tid och att diasporaminoriteter i västvärlden ofta förefaller vara väl integrerade i det omgivande samhället. Det finns också mer kvalitativa undersökningar som visar att synen på demokrati och på statens roll i samhället här i Norden - och kanske särskilt i Sverige - har följt en särskild utvecklingsli…