tisdag, april 28, 2015

Några tankar kring religionens och Svenska kyrkans plats i ett sekulärt samhälle.

Bland de mer tankeväckande inläggen om sekularism i Sverige förra året mins jag ett blogginlägg av teologie doktorn Ola Wikander:

"Frågan om rätten att hålla sig med en världsåskådning (eller ett konglomerat av flera) är en av de mest grundläggande mänskliga friheter vi har. Den handlar inte bara om rätten att tänka fritt, utan om rätten att ha en grundläggande filosofisk bakgrund till de tankar man tänker. Det handlar om rätten att hålla sig med de föreställningar om självet och världen utan vilka inget tänkande har någon grundning. Att begränsa denna rättighet vore att begränsa något av det som allra tydligast gör oss till människor.
Det är därför det är så viktigt att vi till exempel har religionsfrihet som en grundlagsstadgad rätt (och inte bara en allmän åsiktsfrihet) – religionsutövande är nämligen inte en ”tanke” vilken som helst utan en grundläggande del av tänkandets och världssynens väsen. Detsamma gäller naturligtvis också ateistisk/areligiös filosofi.
Jag tycker gott att livsåskådningsfrågor – särskilt religiösa sådana – kunde få diskuteras mer i den svenska offentligheten. Men å andra sidan: om vi ger ett visst livåskådningssystem omotiverat företräde i samhällsdebatten (eller, ännu värre, lagen), då begränsar vi denna mänskliga frihet på ett ännu tydligare sätt. Den dag vi officiellt proklamerar en religiös (eller areligiös) hållning som den officiella – då har vi kringskurit våra medborgares frihet. Och det är här jag vill trycka på följande: detta är inte bara, eller ens framför allt, av relevans för de ickereligiösa. Sekulariteten är tvärtom livsviktig för dem som har en religiös värdsåskådning. Den är viktig, därför att så betydelsefulla val som det som handlar om ens filosofiska eller religiösa världsåskådning borde tas i största möjliga frihet. Den religion eller filosofiska hållning som inte med ett maximalt mått av frihet har valts av utövaren själv riskerar också bli oärlig: den riskerar att snarast bli uttryck för andras inflytanden.
Det religiösa utövandet anses – om man hyser en sådan världsåskådning – ge möjligheter som man inte kan få någon annanstans, enligt vissa till och ett möte med verklighetens yttersta grund. Att gå in i något sådant av annat än så fri vilja som möjligt är, tror jag, inte särskilt lyckat."

Inlägget sticker ut, inte därför att det företräder någon särskilt avvikande hållning, utan därför att det företräder en ståndpunkt nära den sekulära allmänfåran utifrån ett betydligt i dagens Sverige mer ovanligt perspektiv, nämligen ett utövande religiöst perspektiv där författaren inte framträder som företrädare för något specifikt samfund.

Jag är böjd att hålla med honom. Religiös öppenhet är att föredra, i synnerhet för dem som hyser en djup övertygelse i existentiella frågor, men också i största allmänhet i ett mångreligiöst samhälle. Det ställer en också inför problem när det handlar om samhällets så kallade grundläggande världen, i ett samhälle där man accepterar att människor har olika etisk och filosofisk grundsyn. Staten och den offentliga sektorn måste givetvis - liksom alla verksamheter - hålla sig med vissa grundvärden, men som professorn i företagsekonomi Mats Alvesson nyligen påpekande i DN är det inte nödvändigtvis ett sundhetstecken när värdegrunden i allmänhet, snarare än mer specifika regler och rättigheter, diskuteras: "Ibland står intensivt värdegrundsframhävande i omvänd proportion till en bra praktik". Detta gäller knappast enbart i enskilda organisationer, utan ofta också den politiska diskussionen i stort.

Att staten har vissa demokratiskt framförhandlade grundvärderingar för sin verksamhet betyder heller inte att samhället inte kan innehålla flera gemenskaper med olikartade grundhållningar. Att det offentliga rummet i någon mening bör vara netutralt betyder inte att de som vistas där behöver vara helt neutrala. Bland de värderingar som bör vara grundläggande för staten finns allas likhet inför lagen och att människor ska dömas för sina handlingar inte för sina åsikter. Vissa beteenden kan vara förbjudna - för alla - men då främst för att skydda de enskildas frihet - inklusive fritheten att själv välja livsväg - inte för att försöka styra deras val (märk väl att jag här syftar på alla enskildas frihet, detta innebär inte någon ursäkt att inskränka andras valmöjligheter, tvärtom).

I ett sådant samhälle blir religionens plats med nödvändighet i det civila samhället, inte i staten. Detta betyder inte att kyrkor och samfund måste vara passiva i samhällsdebatten, men att deras plats är som civilsamhälleliga organisationer, inte som en statskyrka. Denna plats bör vara relativt lätt att inta för de flesta samfund i dagens Nordeuropa. Svårigheten med att finna sin plats inträder framförallt för de samfund som av historiska skäl har utvecklats för att vara den etablerade religionen. I Sverige gäller detta inte minst Svenska kyrkan.

Svenska kyrkan är idag en civilsamhällelig organisation (ett registrerat trossamfund), men en kraftigt reglerad sådan, som dessutom har ambitionen att vara en folkkyrka. Folkkyrkobegreppet är något som växte fram under statskyrkans tid. Det handlar om en kyrka för hela folket. Svenska kyrkan har, som namnet antyder, länge haft ambitionen att vara en svensk kyrka, en kyrka för svenska folket och för Sveriges befolkning, inte bara en kristen kyrka. Detta är någonting som den har gemensamt med de andra protestantiska och ortodoxa nationalkyrkorna, oavsett om dessa är statskyrkor eller inte. Än idag är majoriteten av svenskarna medlemmar i Svenska kyrkan, nära 66 procent. Hur gör man för att vara en kyrka för 66 procent av svenska folket när en majoritet av dem inte ens kallar sig kristna? Endast 23 procent av befolkningen säger sig tro på "Gud" (men betydligt fler säger sig tro på "något") (Den som är intresserad av SOM-undersökningens uppgifter om svensk religiositet hittar dem i pdf här).

En folkkyrka - om en sådan är möjlig - måste acceptera att den är en del av det offentliga rummet och måste kunna rymma ett stor bredd av åsikter och trosföreställningar. Kyrkan kan alltså inte vara en del av staten och får samtidigt stora svårigheter med att vara en enskild åsiktsbildande organisation med en tydlig linje i sina centrala frågor. Detta är något av en utmaning. Jag är inte säker på att det finns en enkel lösning. Den danska lösningen att låta församlingar gå sin egen väg (inom rimliga ramar) och sedan låta medlemmarna välja kan ses som ett försök att hitta ett mellanläge genom att tillåta intern pluralism. Det är dock en lösning som man i Svenska kyrkan hittills inte har ansett vara förenlig med folkkyrkotanken. 

Svenska kyrkans största långsiktiga tillgång är sannolikt själva kyrkobyggnaderna (kanske inte överraskande att just jag tycker det, med tanke på att detta är mitt forskningsområde just nu). Många säger sig uppleva en form av stillhet - kanske till och med andlig närvaro - där som är svår att hitta på andra ställen. Det skulle vara spännande att undersöka om detta gäller människor oavsett vad de i teorin säger sig tro på. Hur som helst verkar det som att kyrkobesökarna - och då menar jag inte bara, eller ens främst, gudstjänstbesökarna - söker sig dit av många olika skäl, religiösa såväl som estetiska och historiskt orienterade. Det är dessutom tveksamt i vilken utsträckning dessa skäl kan hållas isär helt och hållet.

Juridiskt sett är svenska kyrkans hantering av kyrkobyggnaderna dock inte oberoende. Merparten av dem är kulturarvsskyddade och kyrkan erhåller statlig ersättning för de extra kostnader som detta innebär. I gengäld var staten vid skiljande av kyrka och stat mycket tydlig med att kyrkobyggnaderna är hela folkets kulturarv och ska vara öppna för alla. Också detta äger sin rimlighet, med tanke på att de byggts, eller åtminstone drivits i nästan 500 år, av en statskyrka. Som medborgare i Sverige har vi alltså i någon mening rätt att ta del också av denna del av statens arv. Det handlar dock inte nödvändigtvis om att låta kulturarv gå före ett religiöst samfunds frihet, även om det riskerar att bli just så. Synen på kyrkorna avslöjar en hel del om synen på religion. Ambitionen att kyrkorna ska användas till sitt ursprungliga ändamål (som delas av staten och kyrkan) anses t.ex. numera innefatta inte bara när de används för religiösa ändamå av Svenska kyrkan, utan också när de används av andra kristna samfund, eller t.o.m. av andra religiösa samfund. I mitten av 1900-talet fanns det fortfarande lagstiftning som förbjöd församlingsprästerna att ge frikyrkliga förslamlingar tillgång till kyrkorummet. Kontrasten är tydlig.


Att kyrkorna står till förfogande för ett samfund som majoriteten av folket är medlemmar i framstår för mig som rimligt, i synnerhet som det är det samfund som byggde dem. Den lösning man kom fram till under 1990-talet innebär att församlingarna nu äger kyrkorna men att den särskilda kulturarvslagstiftningen kring dem ändå kvarstår samtidigt som staten, som sagt, bidrar till att stå för kostnaden. Att skolor och andra har tillgång till kyrkorna framstår också som positivt, även om det - som Ola Wikander påpekar i sin bloggpost - för med sig viktiga avvägningar kring vad man kan göra där i en obligatorisk skola. Frågan är dock vad man bör göra när Svenska kyrkans medlemstapp innebär att den blir tvungen att börja sälja kyrkor. I Storbritannien är det inte alls ovanligt att Church of Englands gamla kyrkor omvandlas till pubar, fritidsgårdar och bostadshus. Har staten ett ansvar för att kulturarvet fortsätter att förbli tillgängligt också efter att kyrkan - som nu är ett eget juridiskt subjekt - gör sig av med dem? Borde den kanske rent av bidra till att göra dessa, för Svenska kyrkan övertaliga, kyrkor tillgängliga för andra samfund?

Detta är bara några - och några av enklare - utmaningar som dagens postkristna Sverige står inför. Att tala om statens förhållande till majoritetssamfundet är dock minst lika viktigt som att tala om dess relatiton till minoriteterna, inte minst eftersom statens grad av sekularitet och religiös neutralitet utgör grunden för dess relation till samtliga samfund. Såväl staten som Svenska kyrkan har fortfarande viss väg att gå tills man har hittat ett sätt att vara i ett pluralistiskt samhälle. Personligen tycker jag att det är bra att samhället rymmer flera olika hållningar i religiösa frågor, men när staten försöker upprätthålla likhet inför lagen i ett sådant samhälle ställs den inför delvis andra problem än de som den stod inför i det tvångsmässigt enhetliga samhälle som Sverige utgjorde för hundra år sedan. Det samma gäller när vi försöker tala om de värderingar och synsätt som bör ligga till grund för offentlig maktutövning, och i ännu högre grad när det gäller den samhälleliga gemenskapen.

(Bilderna visar två svenska gudstjänstlokaler som båda har det gemensamt att de är i lag skyddade som kulturarv).

Inga kommentarer: