Precis före jul tillsatte regeringen en utredning för att ta fram vad man beskriver som en svensk kulturkanon. För en kulturpolitisk forskare är detta en ganska intressant åtgärd, inte minst eftersom den bryter med mycket av de senaste femtio årens kulturpolitik. Ännu mer intressanta är kanske alla de förhoppningar och farhågor som knutits till idén de senaste åren. För det första är det inte helt klart hur man ska uppfatta begreppet kanon i det här sammanhanget. Historiskt har begreppet en bakgrund i de judisk-kristna kanoniska skrifter som finns i Bibeln, en kanon som sammanställdes av både nya och ibland mycket gamla texter framförallt under romersk tid. Det finns emellertid också en litterär kanon. Enligt egyptologen Jan Assmann uppstod tanken om en litterär kanon i en mening som liknar den moderna i Alexandria under århundradena före Kristi födelse, alltså parallellt med den judiska skriftkanon. Lärda började skilja på de grundläggande litterära verken och de senare verk som komme
Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li