torsdag, februari 22, 2018

Tankar kring historiens slut, demokratins öde, digitalisering och den sista människan

Francis Fukuyamas The end of history and the last man från 1992 är sannolikt en av de mest missförstådda bästsäljande politiska analyserna de senaste 20 åren. Det är lätt att inte se längre än till första delen av titeln: historiens slut. På 1990-talet verkade det verkligen som att historien nått ett slags slut. 1900-talets fundamentala konflikt mellan liberal demokrati, fascism och kommunism verkade vara avslutad. Marknadsekonomin och den liberala demokratin hade segrat och bredde nu ut sig över världen. I Kina, den enda kvarvarande kommunistiska stormakten, lyckades kommunistpartiet visserligen klamra sig fast vid makten, men enbart genom att anamma marknadsekonomin som ekonomiskt system. Det antogs allmänt att också de förr eller senare också skulle tvingas ge upp den politiska sidan av det kommunistiska systemet. I Europa enades större delen av världsdelen i ett EU som visade alla tecken på att vara på väg att omvandlas till en stabil demokratisk federation (åtminstone uppfattade de flesta det så). Också i Sydamerika, Afrika, och Sydöstasien blev demokratierna allt fler. Västvärldens kulturella inflytande, dess 'mjuka makt', tycktes närmast obegrensad.

På 2000-talet har utvecklingen sett annorlunda ut. Förutom den politiska islamismen har inga riktigt starka konkurenter till den liberala ideologin lyckats etablera sig som fullt ut statsbärande. Även om länder som Ryssland är formellt demokratiska är det dock påtagligt hur de verkar leta efter alternativ, ofta i den nationalistisk och geopolitisk tradition, där namn som Alexander Dugin dyker upp. I Ungern har premiärministern lite vagt ringat in alternativet under rubriken illiberal demokrati. I Kina tycks ledningen experimentera med olika kombinationer av socialism, nationalism och konfucianism, där socialismen allt mer skjuts i bakgrunden och modern teknik och sociala medier allt mer tas i bruk för att skapa förutsägbarhet och rättning i leden.

För tjugo år sedan tycktes det fortfarande som att marknadsekonomin och den liberala demokratin hade såväl det kulturella som det politiska övertaget. Idag har bland annat Ryssland visat sig ha en tidigare oanad förmåga att utvidga sin inflytandesfär in i de liberala demokratiernas politiska och kulturella klimat. Över hela västvärlden finns nu partier och politiska grupperingar som ifrågasätter den liberala demokratin och istället arbetar i valfrändskap med regimen i Kreml. Den liberala demokratins svaghet och styrka när det kommer till mjuk makt har hela tiden varit att så mycket av dess mjuka makt inte har varit direktkontrollerat av staten utan istället byggts upp i det civila samhället, kulturfältet och hos kommersiella aktörer. Idag har gränserna börjat suddas ut. Det civila samhället har förändrats och möjligen försvagats. I auktoritära länder som Kina och Ryssland är avståndet mellan stat, marknadsaktörer och aktörer som framställs som ideella organisationer mycket mindre. Ryska företag, organiserad brottslighet och ideella stiftelser agerar i samråd med staten. De kontrolleras helt enkelt av samma oligarki. De liberala demokratierna står fortfarande inför en ordentlig utmaning när det gäller att hantera detta.

För tjugofem år sedan antog de flesta att internet skulle ge demokratin nya möjligheter. Nätverksorganisering skulle utmana såväl de etablerade partierna i Väst som auktoritära regimer i andra delar av världen. Så sent som under den arabiska våren verkade den berättelsen fullt trovärdig. Ny har det visat sig att opinionen på internet är minst lika öppen för manipulation som traditionella organisationsformer. Inte minst Ryssland har blivit allt mer framgångsrikt på det området. Samtidigt kombinerar de nätverksmakten med hårdare traditionella former av maktutövning. Hybridkriget på Krim och i Östra Ukraina är ett tydligt exempel. Den arabiska vårens öde i Egypten är ett bra exempel på nätverkens svaghet som långsiktig organisatiosnform när de ställs mot stabilare hierarkiska strukturer som armén. Turkiet visar minst lika väl som Ryssland vilket inflytande auktoritära stater kan ha på liberala demokratier. Deras medborgare är inte längre utom räckhåll bara för att de befinner sig i väst (begreppet 'skarp makt' har myntats för att beskriva detta).

I Kina är regimen på god väg att bygga upp ett system för övervakning som får Orwels 1984 att framstå som relativt återhållsam: ett samhälle där övervakningen on line är total, och där ansiktsigenkänningsteknologi och spårbar elektronik (som mobiltelefoner) gör det möjligt att följa var och en också i det fysiska stadsrummet, men framförallt ett samhälle där människorna kan övervaka och rapportera varandra konstant och simultant (se t.ex. Wired och The Atlantic). 1900-talets totalitära regimer var hela tiden begränsade av den mänskliga faktorn. Det var helt enkelt inte möjligt att samtidigt övervaka alla hela tiden och analysera samtliga deras relationer. I en nära framtid kommer det att vara möjligt med artificiell intelligens. Yuval Noah Harari har myntat begreppet digital diktatur för för att beskriva ett möjligt framtida samhällssystem där demokratin ersatts med algoritmiskt beslutsfattande. Det är knappast det vi ser i Kina just nu. Snarare handlar det som skulle kunna växa fram i en nära framtid om ett hybridsystem där en auktoritär oligarki använder elektroniska övervaknings- och analysmetoder för att förstärka sin egen dominans och beslutsfattningsförmåga.

För att återgå till Fukuyama menade han dock aldrig att tiden nu skulle stå stilla. Redan andra halvan av boktiteln pekar på någonting annat. "Den sista människan" är en anspelning på en passage i Nietzsches Also sprach Zarathustra, där den sista människan är den som föregår övermänniskan:

"Se, jag visar er den sista människan.
'Vad är kärlek? Vad är skapelse? Vad är längtan? Vad är stjärna?' frågar sig den sista människorna, och blinka. De hava övergivit de trakter där det var hårt att leva: ty man behöver värme. Man älskar ännu grannen och skrubbar sig mot honom: ty man behöver värme.
Att bliva sjuk och hysa misstro hålla de för syndigt; man går aktsamt fram. En dåre är den som ännu snavar på stenar och människor!En smula gift då och då: det giver angenäma drömmar Och mycket gift giver tillsist en angenäm död. Man arbetar ännu ty arbetet är ett tidsfördriv. Men man sörjer för att tidsfördrivet icke tar på krafterna.”

Fukuyama påpekar att de sista människorna lätt blir de första, dvs. en anspelning på Thomas Hobbes naturtillstånd, präglat av allas krig mot alla. Menar han verkligen att vår tid skulle kunna beskrivas så som Nietzsche beskrev de sista människorna? För Nietzsche själv handlade det sannolikt åtminstone till viss del om en liknelse med udden riktad mot hans egna samtida. Fukuyama menar knappast att det är så illa ännu. Även om han uppfattar hoten från periferin som de största hoten mot den liberala världsordningen ser han också möjliga innre fiender; människor och grupper som inte är tillfredstälda med vad det fria liberala samhället erbjuder dem, och då tänker han inte i första hand på de mest missgynnade grupperna, utan på dem som i någon mening vill spela en större roll än den som finns tillgänglig för någon alls i ett liberaldemokratiskt samhälle, vad han beskriver som "megalothymia", driften att vinna erkännande som överlägsen andra människor, alltså motsatsen till den för demokratierna grundläggande viljan att accepteras som en medborgare bland medborgare. Vad han talar om är också den anti-borgerliga och anti-modernistiska ström som hela tiden har varit den borgerliga modernitetens mörka spegelbild:

"The decline of community life suggests that in the future, we risk becoming secure and self-absorbed last men, devoid of thymotic striving for higher goals in our pursuit of private comforts. But the opposite danger still exists as well, namely that we will return to being first men engaged in bloody pointless prestige battles, only this time with modern weapons. Indeed, the two problems are related to one another, for the absence of regular and constructive outlets for megalothymia may simply lead to its later resurgence in an extreme and pathological form.

It is reasonable to wonder whether all people will believe that the kinds of struggles and sacrifices possible in a self-satisfied and prosperous liberal democracy are sufficient to call forth what is highest in man. For are there not reservoirs of idealism that can not be exhausted - indeed, that are not even touched - if one becomes a developer like Donald Trump, or a mountain climber like Reinold Meissner, or a politician like George Bush? Difficult as it is, in many ways, to be these individuals, and for all the recognition they receive, their lives are not the most difficult, and the causes they serve are not the most serious or the most just. And as long as they are not, they will not be ultiminately satisfying for the most thymotic natures" (Fukuyama 1992, s. 328).

Associationerna kan här gå bland annat till den så kallade Islamiska Statens rekryteringspropaganda. Inte ens Donald Trump visade sig dock till sist vara nöjd med det erkännande han fick som företagsledare utan sökte sig först till reality-TV och sedan till politiken. Åtminstone vissa analyser har pekat på att Trumps väljare i första hand drivs av en fruktan att förlora sin position i samhället. En relativt vänligt inställd beskrivning menar att populismen appellerar till globaliseringens förlorare. En mer negativ variant är att det i USA inte minst handlar om ekonomiskt och utbildningsmässigt svaga vita amerikaner som försöker försvara sin starkare position i förhållande till de icke-vita. Det som  Fukuyama menar har hållit dessa tendenser i schack - och därmed möjliggjort stabil demokrati är känslan av att leva i gemenskap med andra människor. Han instämmer här med Alexis de Tocquevilles idé om det civila samhällets strukturer som en förutsättning för den stabila demokratin (för några år sedan skrev jag en understreckare om Tocqueville). Fukuyama har senare själv skrivit om Trump som både ett symptom på den amerikanska demokratins försvagande och som en bidragande orsak (t.ex. här). Generellt kan man konstatera att populismen utgör ett av de idag stora inre hoten mot den liberala demokratin. Kina och Ryssland representerar yttre hot.

I senare uttalanden har Fukuyama menat att den liberala demokratin fotfarande dominerar världen och att såväl Putin som Trump står för antiliberala tendenser inom den demokratiska världen, alltså för ett slags icke-liberal - för att inte säga demagogisk - demokrati. I denna populistiska "demokrati" kvarstår majortietsstyrets former och demagogerna knyter an till grupper i majoriteten, som t.ex. i den amerikanska medelklassen, som nu ställs emot så väl den utpekade eliten som föreställt hotfulla minoriteter. Vad han beskriver som en pågående nedgång i den amerikanska demokratin består i så fall av en kombination av krafter där medelklassens nedgång kan läggas till civilsamhällets nedgång och demagogiska politikers utnytjande av förändringarna på konstiutionens och den liberala demokratins bekostnad.

Samtidigt är det en viktig insikt att det inte längre finns någon skarp gräns mellan inre och yttre hot. Ryssland samspelar tydligt med de nationalpopulisiska grupperna i Europa och USA, av allt att döma just i syfte att destabilisera de liberala demokratierna. Media som Twitter och Facebook är globalt tillgängliga på ett sätt som var svårt att förutsäga så sent som 1992. Samtidigt är de kinesiska motsvarigheterna slutna på helt nya sätt. Vad Manuel Castells beskriver som flödesrummet tränger in i geopolitikens slutna block och nationalstater.

Någonting som jag tror att vi kan vara säkra på är att historien inte kommer att vara slut så längde det finns människor. Det ligger helt enkelt i vår natur att kämpa om makt, resurser och status (ett samhälle helt utan resursbrist skulle alltså inte lösa detta, och Fukuyama har säkert rätt i att till och med den begränsade jämlikheten i en liberal demokrati kan uppfattas som allt för begränsande för ett fåtal megalothymiker). Det tycks ligga i vår natur att förändra de meningsbärande och därmed legitimerande strukturerna i våra samhällen och (förestälda) politiska gemenskaper, av såväl egoistiska som idealistiska skäl, men också för att anpassa dem till förändringar i förutsättningarna. Såväl människans påverkan på miljön som den tekniska utvecklingen innebär att de förändringar som samhället står inför inte kommer inte är över.

För den som vill upprätthålla eller utveckla den liberala demokratin finns det alltså all anledning att inte slå sig till ro. Kanske är det också betecknande att det just i vår tid också pågår en diskussion om ifall den sista människan kan vara nära inte bara metaforiskt, utan också i den bokstavliga meningen att den sista generationen homo sapiens kan vara nära (se nedan). Precis som när Nietzsche skrev Also sprach Zarathustra tycks vi leva i en tid när åtminstone vissa har svårt att se att mänsklig utveckling skulle vara möjlig utan att själva gränserna för vad som tidigare uppfattades som mänskligt möjligt överskrids. Detta är dess värre inte bara hoppingivande.

torsdag, februari 01, 2018

Den gamla regimen och revolutionen

Alexis de Tocqueville är framförallt känd för sin bok Demokratin i Amerika  där han på 1830-talet beskrev och analyserade demokratin i USA och förutsättningarna för den. På många sätt utgör den ett pionjärverk både i förståelsen för det amerikanska politiska systemet och i forskningen kring civilsamhällets betydelse för demokratin.

Ett minst lika viktigt verk som Demokratin i Amerika är dock hans analys av sitt eget hemland Frankrike i L'Ancien Régime et la Révolution - Den gamla regimen och revolutionen - från 1856. Medan hans bok om den amerikanska demokratin handlade om att studera det bästa tillgängliga exemplet på en något så när stabil representativ demokrati handlar Den gamla regimen och revolutionen om att förska hitta orsakerna till det förrevolutionära Frankrikes kollaps. För de Tocqueville var demokratin en historiskt nödvändig utveckling. Samtidigt var Franska revolutionen en katastrof. Följaktligen såg han det som sin uppgift att inte bara förklara utvecklingen, utan också att hitta lösningar för att skapa en stabil demokrati som samtidigt möjliggjorde personlig frihet och rättssäkerhet. Han placerar sig alltså tydligt i ett liberalt eller liberalkonservativt politiskt sammanhang, och tjänstgjorde också en period som liberal delegat till nationalförsamlingen och som utrikesminister under den kortlivade Andra Republiken.

Alexis de Tocqueville var utbildad jurist, men hans böcker gör honom på många sätt till en föregångare till modern samhällsvetenskap, och i synnerhet till statsvetenskapen. I Den gamla regimen och revolutionen grundar han sina resonemang på vad som förefaller vara ett gediget forskningsarbete i juridiska arkiv, framförallt från den förrevolutionära administrationen. Hans tes är att revolutionens orsaker stod att finna inte bara i den gamla regimens brister utan att de flesta av de förändringar som brukade tillskrivas revolutionen i allt väsentligt hade utvecklats redan före den.

Tydligast är detta med den centralisering och juridiska homogenisering som senare har kommit att uppfattas som så typiska för Frankrike. Denna hade emellertid gått tämligen långt redan under kungariket. Frankrike var inte längre de splittrade feodala samhälle som det hade varit några hundra år tidigare. Också i provincerna fattades de flesta beslut av tjänstemän som tillsatts av centralmakten. Såväl adeln som städernas rådsförsamlingar hade redan åsidosatts och deras gamla friheter och privilegier återstod på sin höjd som formalia. Beslut fattades i första hand av de kungliga intendenterna, tjänsemän som i allmänhet rekryterades ur borgerskapet eller bland nyadlade familjer Här påminner de Tocquevilles analys i mångt och mycket av den som skulle utvecklas ytterligare av Norbert Elias ungefär hundra år senare. Att söka revolutionens förutsättningar i relationen mellan lokalsamhällets självstyrande organ och centralmakten påminner också om Theda Skocpols analys av orsakerna bakom revolutionerna i Frankrike, Ryssland och Kina (se tidigare inlägg). Precis som de Tocqueville drar hon slutsatsen att en viktig förutsättning var att den lokala organisationen existerade, men också att centralmaktens försvagande av den var en av revolutionernas viktigaste orsaker.

Till skillnad från vad Marx skulle hävda i Das Kapital (som publicerades runt 30 år efter Den gamla regimen och revolutionen) såg de Tocqueville inte revolutionen som den borgerliga klassens maktövertagande från aristokratin eller som en kamp om makt över produktionsmedel. De Tocqueville fokuserade på institutioner, inte på ekonomi. Centralt i hans analys var att den gamla feodaladeln redan hade förlorat både det mesta av sin makt och sin gamla funktion i rikets styrelse, men samtidigt hade behållit sina privilegier, som t.ex. befrielsen från att betala de flesta skatter. Det var situationen med privilegier utan godtagbar legitmitet som fick den gamla regimen att framstå som fick L'Ancien Régime att framstå som korrupt. Det är värt att notera att revolutionen bröt ut just efter att rikets ständer samlats i Paris eftersom kungen var i behov av ökade skatteintäkter, samtidigt som två av de tre stånden var befriade från en stor del av skatterna. Det var också just mot kungen, den gamla adeln, och prästerskapet som revolutionen riktade sig, inte mot det borgerskap och den ämbetsmannaadel som på många sätt redan hade blivit de bärande skikten i samhället. Det som rensades bort var inte det rådande styrelseskicket utan de sista resterna av ett på de flesta sätt redan avskaffat samhällssystem. Detta framgick ännu tydligare efter Napoleons maktövertagande: monarkin återinfördes, men utan omfattande adelsprivilegier och med allmän likhet inför lagen.

Trots att revolututionens radikaler ofta var både antiklerikala och närmast kristendomsfientliga menade de Tocqueville även att motstånd mot kristendomen eller kyrkan aldrig var någon drivande kraft i revolutionen. Före revolutionen hade aristokratin varit den minst religiösa gruppen i samhället, medan folkets majoritet hade haft en betydligt starkare anknytning till religionen. Skälet till att kyrkan blev en sådan måltavla för revolutionärerna var istället att den hade blivit en del av det statliga privilegiesystemet och uppfattades som en representant för den världsliga makten. Här märks det också att de Tocqueville själv samtidigt var kristen och förespråkade en starkare åtskillnad av kyrka och stat.

Ett annat skäl till revolutionens radikala avståndstagande från det tidigare samhällets bärande ideer finner han i de franska intellektuellas förhållande till det övriga samhället. Här jämför han med Storbritannien och Tyskland och finner att i synnerhet i Tyskland var intellektuella och akademiker i högre grad knutna till den statliga administrationen och inte minst till utbildningsväsendet. Goethe var t.ex. minister i Weimar. I så väl Storbritannien som i Tyskland var ledande filosofer och intellektuella ofta också knutna till universiteten. I de förrevolutionära Frankrike saknades sådana kopplingar. Ledande intellektuella som Rouseau och Voltaire saknade helt politisk och administrativ erfarenhet, vilket enligt de Tocqueville ledde till en verklighetsfrånvänd analys som senare kunde nära revolutionens extremer. Problemet var inte att de kritiserade den rådande ordningen - det gjorde de Tocqueville ofta själv - utan att de gjorde det utan att kunna utgå ifrån någon grundläggande förståelse för hur politik fungerar. Detta kan jämföras med den amerikanska revolutionen, där de flesta medborgare redan hade erfarenhet av att delta i styret åtminstone i sina lokalsamhällen, och där revolutionen kom att utgå ifrån försvaret och utvidgandet av existerande fri- och rättigheter, istället för om ett radikalt brott med den tidigare juridiska ordningen. Detta var för de Tocqueville också en del av förklaringen till att den amerikanska republiken kunde överleva så länge, medan Första Republiken i Frankrike bara varade i runt ett decennium och under den tiden hann gå igenom ett antal olika konstitutioner och politiska system.

Här kommer alltså de Tocquevilles konservativa sida fram ovanligt tydlgit. Samtidigt tar han emellertid också avstånd ifrån den samtida reaktionären i Frankrike, och befann sig politiskt mycket långt ifrån samtida franska legitimister som Joseph de Maistre. Typisk för hans inställning är hans ironiska konstaterade att aristokratin hade hört till de minst religiösa samhällsskikten under L'Ancien Régime. Efter revolutionen var de plötsligt de mest religiösa, helt enkelt eftersom de hade kommit till insikt om att deras gamla privilegier endast kunde legitimeras med utgångspunkt i en ideologi där makten ansågs utgå ifrån Gud. I sitt eget politiska liv intog de Tocqueville ett slags moderat mellanställning mellan radikaler och reaktionärer. Huvuddelen av hans egen politiska verksamhet inföll under Ludvig Filips konstitutionella monarki och under Andra Republiken. Hans politisk-filosofiska projekt handlade om att undvika politiska sammanbrott som revolutionens skräckvälde för att istället bygga stabila konstitutionella stater som samtidigt möjliggjorde personlig frihet och representativ demokrati och medbestämmande. På många sätt är detta det projekt som ledde fram till senare tiders liberala demokrati, och just därför är de Tocqueville en av de viktigaste filosoferna i dess idéhistoria. Samtidigt är det, som bland annat Pierre Birnbaum har beskrivit (se tidigare inlägg), tydligt att hans hemland Frankrike fortfarande står längre ifrån det idealet än de många andra, mer konstitutionella, liberala demokratier som t.ex. Tyskland eller Nederländerna. Det centralistiska arvet är fortfarande märkbart i Frankrike.

___________________

Jag har även tidigare skrivit en del om Alexis de Tocqueville, t.ex. den understreckare som jag skrev för en del år sedan (länk). Tidigare blogginlägg om de Tocqueville finns här

torsdag, januari 11, 2018

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänskligheten och uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen. Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redogörelse med många intressanta idéer och många viktiga frågor.

Harari börjar sin redogörelse för mänsklighetens historia för ungefär 70 000 år sedan, dvs. när homo sapiens sapiens började sprida sig norr om Sahara och till andra kontinenter. Han drar slutsatsen att någonting viktigt förändrades i homo sapiens sätt att vara ungefär vid den tidpunkten. Homo sapiens utvecklade en förmåga som inga andra djurarter har: förmågan att förändra våra samhällen och vårt sätt att leva utan att vårt DNA ändras. För andra arter krävs ofta genetiska mutationer för att de ska kunna anpassa sig till nya miljöer och ekologiska nischer. Homo sapiens har kunnat anpassa sig till i stort sett alla miljöer på jorden utan att vårt DNA har förändrats särskilt mycket. Det finns åtminstone en rimlig chans att vi snart kommer att kunna sprida oss också utanför planeten Jorden. Enligt Harari kan detta förklaras med utgångspunkt i vår förmåga att skapa mening och förändra samhällsorganisationen genom att berätta berättelser. Mytologier, religioner, ideologier etc formar symboliska universa som ger tillvaron mening och gör det möjligt för oss att organisera våra liv och våra samhällen. Jämfört med den biologiska evolutionen kan sådana berättelser förändras mycket snabbt. För att vara en så enkel beskrivning är detta på många sätt en utmärkt modell för att få övergripande förståelse för historien.

Det är alltså religionen - i en vid mening - som står i centrum för Hararis sätt att se på historia. I den meningen är den dominerande religionen idag dock inte någon av de klassiska världsreligionerna, utan humanismen, dvs. ett sätt att se på tillvaron där människan sätts i centrum och samhällen byggs på principer som mänskliga rättigheter, allas människors lika värde, medborgares demokratiska fri- och rättigheter osv. Även om denna religion historiskt har utvecklats i första hand ur en judisk-kristen och grekisk-romersk tankevärd, så skiljer den sig väsentligt från Gamla Testamentets eller medeltidens kristen värld i så måtto att det är människors vilja och värde som står i centrum, inte Guds. Ur denna synvinkel är dagens dominerande ideologier också riktningar inom humanismen, där kommunismen och fascismen betonar mänskliga kollektiv, medan den liberala demokrati som dominerat de senaste årtiondena istället betonar individen.

De senaste 70 000 åren har homo sapiens inte bara anpassat sig till olika miljöer utan också omskapat dem. Redan människans spridning som jägare och samlare bidrog till att förändra världen. I sin ursprungliga miljö var våra förfäder bara en art bland andra. När de spreds till andra delar av världen förändrade de sin omgivning, inte minst genom att konkurera ut eller på annat sätt utrota andra arter och sprida de arter som kunde samexistera med oss. Bland de arter som försvunnit samtidigt som homo sapiens spridits finns inte bara en mängd större däggdjur, som mammutar och sabeltandade tigrar, utan också våra närmaste släktingar, som neanderthalare och andra människoarter. Jordbruket innebar en ännu större förändring. Hela ekosystem ersattes med arter som människan behövde, eller som kunde anpassa sig till att samleva med oss. Inte bara människan spreds nu över världen. Arter som vete, ris, höns, och råttor kan anses ha dragit betydande evolutionär nytta av oss.

Harari är på många sätt bättre när han diskuterar framtiden, förhistorien (ett begrepp han inte använder eftersom han vill undvika gränsdragningen) och de riktigt långa tidsperspektiven, och sämre - eller åtminstone mindre intressant - när han diskuterar civilisationernas historia. Hans syn på homo sapiens sapiens blir ibland påtagligt negativ. Det är t.ex. inte så enkelt som att vi utrotade neanderthalmänniskorna. Nyare forskning visar på att majoriteten av dagens mänsklighet har också har neanderthalare bland sina förfäder. För Harari framstår det som rimligt att säga att de människor som levde som jägare och samlare levde lyckligare och mer fullständiga liv än människor i senare samhällen. I viss mening har han rätt i att de levde ett liv de var evolutionärt anpassade för och där de fick utlopp för en mångsidig mängd talanger. De kunde samtidigt vara jägare, örtsamlare, läderarbetare, läkare, sagoberättare etc. Samtidigt levde de betydligt kortare liv än vad vi gör. Barnadödligheten var hög och få sjukdomar gick att bota. De måste ha genomlevt en stor mängd personliga tragedier under ofta relativt kort livstid. Civilisationen har också gett mänskligheten helt nya möjligheter att ge utlopp för sina talanger inom t.ex. vetenskap och konst. På många sätt skulle detta rent av kunna ses som en definition, eller åtminstone en del av en definition, av mänsklig kulturell utveckling. Förändring innebär alltid att man förlorar något - vilket är en nog så viktig iakttagelse - men det är nog få av oss som skulle vara villiga att byta dagens tekniska, vetenskapliga, medicinska och kulturella nivå mot istidsmänniskornas. Detta är nog uppenbart för de flesta, men ironiskt nog kanske minst uppenbart för dem som i störst utsträckning får del av fördelarna.

Samtidigt är Harari tankeväckande både när han ser långt bakåt och långt framåt. På många sätt är det just de långa perspektiven och förmågan att ställa frågor och göra iakttagelser på den nivån som utgör styrkan både i Sapiens och Homo Deus. Också när man inte håller med honom är det nyttigt att få iakttagelser, historiska narrativ och frågeställningar presenterade i en skala där perioden mellan Saragon och Napoleon ter sig som det korta perspektivet. Inte minst gäller detta insikten att vår egen tid faktiskt är viktig också på den skalan. Det är nu som vi står på tröskeln till att sprida mänskligheten utanför planeten Jorden. Det är också nu som vi själva har skapar artificiell intelligens och har börjat utveckla metoder för att förändra vår egen och andra organismers genetik. Det finns alltså all anledning att fråga sig hur lång tid homo sapiens kan ha kvar som dominerande livsform på jorden, eller ens som art. Det finns flera anledningar att ställa den frågan: möjligheten att vi utrotas genom krig eller miljöförstöring finns helt klart, men det faktum att vi snart kommer att kunna förändra vårt DNA innebär att homos sapiens kan komma att förvandla sig själv till något annat. Vi är också redan nu kapabla att skapa artificiell intelligens som för specifika uppgifter är intelligentare än någon människa.

Under hela den historia vi känner genom skriftliga källor har homo sapiens sapiens varit den enda intelligenta varelsen på planeten. Det har heller inte funnits några verkligt väsentliga biologiska skillnader mellan medlemmarna i arten eller underarten homo sapiens sapiens. Fram tills för omkring 40 000 år sedan delade vi emellertid jorden med andra mänskliga arter och underarter, som t.ex. neanderthalmänniskor. De senaste runt 40 000 åren har vi varit ensamma. Om vissa människor nu skulle få radikalt andra egenskaper, t.ex. genom genetisk manipulation eller genom olika former av implantat (t.ex. biologiska, elektroniska eller mekaniska sinnen eller kroppsdelar, direktlänkar mellan hjärnan och datorer etc), skulle det innebära att vi för första gången på 40 000 skulle ha väsentliga fysiska skillnader mellan olika människogrupper, t.ex. i intelligensnivå eller i hur vi rent biologiskt/biotekniskt uppfattar verkligheten. Vad skulle det innebära om en liten del av mänskligheten t.ex. var genetiskt betingade att leva dubbelt så länge som andra och kunde kommunicera med varandra och med datorer via elektroniska implantat? Vad skulle det t.ex. innebära för det idag dominerande narrativet om alla människors jämlikhet?

En tanke som Harari presenterar är att ett nytt stort narrativ kan ta överhanden, t.ex. en datareligion för informationsåldern. Detta kan mycket väl bli ett narrativ där tanken om att vi alla är skapade lika, som det heter i den amerikanska självständighetsförklaringen, ersätts med den att vi alla evolutionärt har utvecklats olika. Vad hindrar oss från att också dra slutsatsen att inte längre betrakta människor som lika mycket värda, om vi nu alla är olika? Detta är inte någon given slutsats. Nästa narrativ kan mycket väl bli något annat, men det är en viktig insikt att det kan komma att förändras, och kanske redan har börjat förändras. Innom en nära framtid måste vi förhålla oss både till möjligheten att skapa genetiska och fysiska olikheter, och till olika typer av artificiell intelligens. Redan idag styrs vår vardag i stor utsträckning av olika typer av algoritmer. Det senaste presidentvalet i USA visade t.ex. hur Facebooks algoritmer för vad som syns i flödet kan ha en enorm inverkan på hur vi uppfattar världen. Det samma gäller Googles, och flera andra plattformars algoritmer. Höghastighetshandeln på världens börser kontrolleras också redan av algoritmer. I en nära framtid lär liknande system få en ökad kontroll över områden alltifrån matchmaking till medicinsk rådgivning och politisk marknadsföring. 

Var går gränsen när detta är bortom mänsklig kontroll? Vad händer med den enskilda människans kontroll över sitt eget liv när hon i allt högre grad överlämnar kontroll till icke-mänsklig intelligens (också jämfört med om samma kontroll överlämnas till andra människor). Den moderna demokratin har utvecklats och stärkts bl.a. i samhället där i princip självförsörjande småbrukare spelade en central roll (t.ex. 1800-talets USA och de nordiska länderna). Också en medelklass som fick ökad kontroll över sina liv genom utbildning och småföretagande spelade en stor roll. Det kan finnas all anledning att oroa sig för den liberala demokratins framtid när människor upplever allt mindre kontroll över sina egna liv. Mycket av demokratins styrka har också legat i fördelarna med decentraliserat beslutsfattande jämfört med centraliserat. Detta gäller dock mänskligt beslutsfattande. Vilka möjligheter kommer att öppnas för auktoritära regimer att decentralisera beslutsfattande till algoritmer istället för till människor, eller för att kontollera sina invånare genom en kombination av AI och sociala medier? Allt tyder på att bl.a. den kinesiska regeringen redan undersöker dessa möjligheter.

En central fråga här är vad som egentligen gör människan speciell. Harari verkar själv böjd att uppvärdera djuren i förhållande till människan, som han alltså uppfattar som mindre unik än vad man gör i traditionell humanism. Människan är knappast den enda varelse som har självmedvetande. Mycket tyder på att även många djur har det, trots att människan är mer intelligent. Samtidigt har vi redan nu skapat algoritmer som överträffar människans intelligens inom sina specifika områden; alltifrån schackspel till matematik. Ändå är dessa algoritmer inte alls självmedvetna. Faktiskt finns det ingenting som tyder på att vi skulle kunna skapa artificiellt medvetande i elektronisk form, oavsett hur långt vi kommer i utvecklingen av artificiell intelligens. Vi vet i själva verket väldigt lite om vad medvetandet är eller hur det uppstår, men den enda plats där det verkar förekomma på ett vetenskapligt observerbart sätt är biologiska hjärnor (vi ser inte medvetandet men vi vet att det finns där så länge hjärnan fungerar). Det är långt ifrån självklart att datorer kan bli medvetna, eller att mänskliga medvetanden skulle kunna överföras till datorer. Å andra sidan betyder inte det att medvetandet skulle innebära någon garanti för att mänskligheten överlever. Man kan mycket väl tänka sig en värld utan vare sig medvetande eller intelligens, eller en värld där datorer och algoritmer fortsätter att verka och reproducera sig, helt utan medvetande. På många sätt framstår detta som en fruktansvärd tragedi, åtminstone för den som utgår ifrån medvetandet – Guds eller människors – som det som gör kosmos meningsfullt.

På kortare sikt kan man fundera på vilka narrativ som är på väg att utvecklas idag. Harari kan själv sägas vara en röst i utvecklingen av nya, i viss mening post-humanistiska perspektiv på mänsklighetens öde och värde. Själv pekar han på Silicon Valley som en plats där framtidens religion kan komma att utvecklas, och ser narrativ födas där vikten läggs på utveckling för utvecklingens egen skull, både utvecklingen av mänskligheten som helhet, och av den enskilda individen, ofta i mer eller mindre transhumanistisk riktning. Transhumanism, teknikoptimism, biologi, och västerländsk buddhismtolkning blandas i en synkretism där han ser framtidens dominanta männsikosyn födas. Harari är nu själv en del av den processen, även om han ofta är mer negativ än många andra, men även detta gör honom både läsvärd och tankeväckande.Själv tilltalas jag inte minst av att han som historiker utgår ifrån en kulturell och narativ analysmodel även när han kombinerar den med en evolutionistisk. Det är allt för ofta som den här sortens frågor lämnas åt perspektiv som framställs som rent tekniska eller naturvetenskapliga.

TILLÄGG 2018-01-31: Hararis anförande i Davos 2018.

onsdag, december 06, 2017

Sverige och Finland, hundra år efter Finlands självständighet


För runt fem år sedan publicerade jag en essä Tidningen Kulturen om finsk-svensk minnespolitik under titeln ”Minnet av Finland” . Redan då hade jag börjat fascineras av den svenska och finska relationen till vår gemensamma historia, med allt vad det innebär av relevans för identitetsuppfattningar i samtiden. Då visste jag naturligtvis inte att jag skulle tillbringa tre och ett halvt år (2013-2017) som universitetslektor vid universitetet i Jyväskylä i Centrala Finland. Det blev intressanta och utvecklande år, både som en tid i en trevlig och intressant akademisk miljö och som den första period då jag har bott utomlands.

Finland och Sverige är på många sätt väldigt lika. När man som svensk bor i Finland slås man hela tiden av hur likt landskapet är det svenska. Detta har blivit särskilt påtagligt sedan jag nu flyttat till Norge. Norska landskap är ofta väsentligt mer spektakulära. I Centrala Finland, liksom i stora delar av Sverige, präglas landskapet av de vidsträckta skogarna. I Finland är detta nästan ännu mer påtagligt: skogarna som omger Jyväskylä är i det närmaste utan slut; österut fortsätter de i ett barrskogsbälte som bokstavligt talat sträcker sig till Stilla Havet. 

Som en följd av sin historia är Finland en del av såväl den nordiska gemenskapen som av Västeuropa. Finland och Sverige var ett rike under någonstans kring 700 år. Tavastehus grundades, precis som (möjligen) Stockholm, av Birger Jarl. Fästningen Tavastehus - eller Hämeenlinna, som den heter på finska - grundades på 1200-talet för att säkra den svenska närvaron i de erövringar som gjorts i korståget mot Tavastland. Det är något som allt för ofta glöms bort när man läser om svensk historia under århundradena mellan 1100-talet och 1809 att Finland och människor från Finland hela tiden var delaktiga i denna historia. Rikskanslern Arvid Horn som styrde Sverige under en stor del av Frihetstiden var till exempel född i  Vuorentaka  i sydvästra Finland och hade varit student i Åbo. Finska soldater spelade en betydande roll i de flesta av stormaktstidens krig. Svea Rikes historia är betydligt mycket mer finsk historia än till exempel skånsk. Det finns skäl till att det i Stockholm har funnits en finskspråkig kyrka för den finskspråkiga delen av befolkningen åtminstone sedan 1500-talet.

Under det ryska styret 1809-1917 handlade Finlands frihetskamp inte minst om att försvara det fortsatta användandet av svensk rättstradition i storfurstendömet Finland och om sturfurstendömets egen grundlag, som baserades på Gustav III:s regeringsform från 1772. I svensk historieskrivning betraktas denna regeringsform som en del av det gustavianska enväldet. I Finland blev den, ironiskt nog, garantin för att Finland inte skulle styras enväldigt som resten av det ryska imperiet, och den fortsatte att gälla där fram till en republikansk regeringsform antogs 1919, alltså  först efter både självständighetsförklaring och inbördeskrig. 

Samtidigt som Finland hör till den nordiska och västeuropeiska sfären har dess historia också präglats av närheten till Ryssland. Medan Sverige efter förlusten av Finland har upplevt över 200 år av fred har de senaste 200 åren sett helt annorlunda ut i Finland. I början av Andra Världskriget anfölls Finland av Sovjet under Molotow-Ribbentrop-paktens uppdelning av Östeuropa mellan Sovjet och Nazityskland. Efter kriget tvingades Finland till en förnedrande fred där landet inte bara avstod såväl land som Marshallhjälp, utan också tvingades betala krigsskadestånd till det land som några år tidigare angripit dem. Medan Sveriges neutralitet under kalla kriget blivit något av en identitet var Finlands neutralitet hela tiden också påtvingad utifrån. 

Få personer representerar växlingarna och motsättningarna i Finlands historia under första halvan av 1900-talet så väl som marskalken C.G.E. Mannerheim. Mannerheim föddes i en svenskspråkig aristokratisk familj i det ryska storfurstendömet Finland. Han tjänstgjorde senare i ryska kejserliga armén bland annat under rysk-japanska kriget och mot Tyskland och Österrike-Ungern på östfronten under Första världskriget, där han befordrades till general. Sedan Ryska revolutionen brutit ut återvände han till Finland där han snart blev överbefälhavare för den regeringstrogna "vita" sidan i inbördeskriget. Ironiskt nog var majoriteten av hans officerare finska nationalister som bara något år tidigare kämpat mot Ryssland som frivilliga i Tyska rikets armé. Det var dock först efter inbördeskriget som Mannerheim blev statschef i Finland (med titeln riksföreståndare, eftersom den monarkistiska grundlagen fortfarande ansågs gälla). Hans första uppgift blev nu att lösgöra Finland från alliansen med Tyskland och få landet erkänt av Första världskrigets segrarmakter. 

Under Andra världskriget återkom Mannerheim som överbefälhavare för den nationella armé han själv hade haft en väsentlig hand i att bygga upp. Nu var dock många av de erfarna soldaterna sådana som stridit på den röda sidan under inbördeskriget. Andra världskriget - eller snarare Vinterkriget, Fortsättningskriget, och Lapplandskriget - tycks även de ha spelat en väsentlig roll i efterkrigstidens finska identitet. Dels som en enande gemensam kamp mot den sovjetiska övermakten, efter inbördeskrigets och mellankrigstidens splittring, och dels som en svår bakgrund mot vilken senare tiders fred och välstånd kan kontrasteras. 

Finlands utveckling under andra halvan av 1900-talet påminner mer om den i de övriga nordiska länderna. Lagstiftningen och stora delar av samhällsstrukturen påminde redan från början mycket om den i Sverige och utvecklingen har senare skett under omfattande ömsesidigt inflytande. I jämförelse med andra delar av det gamla tsarväldet har utvecklingen i Finland präglats av en betydande stabilitet. Krigen var svåra och blodiga, men till skillnad från de baltiska länderna har Finland behållit sin självständighet. Bilden ovan illustrerar kontinuiteten i form av kejsar Alexander II:s staty framför domkyrkan i Helsingfors. Finland är förmodligen den enda del av det gamla ryska imperiet där tsarstatyerna inte ersatts av Leninstatyer och revolutionsmonument, som sedan i sin tur ofta fallit offer för historien, och i några fall till och med ersatts med återuppresta tsarstatyer. Domkyrkan hör å andra sidan till Evangelisk-Lutherska kyrkan i Finland, dvs. den kyrka som bildades av de östra stiften i den Svenska statskyrkan efter den ryska erövringen av Finland.

Det politska systemet och statsskicket är också de tämligen likartade, även om det knappast är en slump att Republiken Finlands president har haft en starkare politisk ställning än vad statscheferna har haft i övriga nordiska länder (åtminstone sedan Borggårdstalet i Stockholm). Också detta är till viss del ett resultat av närheten till Ryssland och Finlands förflutna i det ryska imperiet. Till skillnad från övriga nordiska länder införde Finland demokratiska val först och parlamentarism senare (allmän rösträtt för vuxna män och kvinnor infördes 1906 och parlamentarism först i och med självständigheten). Under inbördeskriget arbetade stora delar av högern för en monarki med stark kungamakt, ett projekt som till sist lades ned främst eftersom man hade tänkt sig en tysk prins som kung av Finland och Tysklands förlust i Första världskriget innebar att man måste distansiera sig från från landet. Även om Mannerheim var betydligt mer västvänlig än den övriga högern såg dock även han ett behov av en stark statschef med kontroll över utrikespolitiken och militären. Så sent som under Kalla kriget spelade president Kekkonen en roll som helt saknar motsvarighet i övriga Norden. Än i dag har republikens president en tydlig utrikespolitisk ställning, inte minst i relation till Ryssland.

Finlands utveckling av en välfärdsstat har däremot i stor utsträckning inspirerats av den svenska. När Sveriges ekonomi växte kraftigt efter kriget ledde det också till en omfattande arbetskraftsinvandring från Finland till Sverige. Under hela efterkrigstiden var finländer den i särklass största invandrargruppen i Finland. Vi som flyttat i andra riktningen har alltid varit färre. Finländare lär sig svenska i skolan. Svenskar talar endast i undantagsfall finska, och då främst om de själva har finsk bakgrund. Idag verkar det fortfarande som om svenska förhållanden är betydligt mer bekanta i Finland än tvärtom. Detta kan inte minst ha att göra med att många finländare fortfarande talar svenska.

Det finns dock ingenting självklart i att det kommer att vara så även i framtiden. Intresset för att lära sig svenska minskar. Även om många också slår vakt om den officiella tvåspråkigheten verkar trenden sedan länge vara att svenskundervisningen ifrågasätts och den svenskspråkiga minoriteten blir allt mindre (en trend som dock kan ifrågasättas eftersom det nu också finns tecken på att antalet som har två modersmål ökar). I Centrala Finland har de svensktalande alltid varit fåtaliga. I nordiska sammanhang talar man allt oftare engelska eftersom man inte kan utgå ifrån att finskspråkiga förstår de skandinaviska språken. Samtidigt vänder sig Finland numera direkt mot Europa via EU. Idag behövs heller inte svenskan för att kunna kommunicera internationellt - engelskan når längre. I och med euron kan Finland sägas vara närmare integrerat i EU än vad Sverige är. Man kan också tänka sig att relationen till Estland och de baltiska länderna kan bli närmare med tiden. Under min egen tid i Centrala Finland var det betydligt vanligare att man träffade balter och ryssar än svenskar, eller ens svenskspråkiga. Det finns alltså all anledning att i Sverige inte ta närheten till Finland för given på det sätt som man ofta har gjort historiskt sett. Finland är idag mer integrerat i Europa än någonsin tidigare. Samtidigt gör sig även närheten till Ryssland återigen påmind, inte bara i Finland utan också i hela västvärlden. I Finland tycks man dock hantera detta bättre än på många andra håll. Även här kan det finnas en hel del att lära.


Idag är det hundra år sedan den folkvalda finska lantdagen godkände självständighetsförklaringen. Framtiden ser idag betydligt ljusare ut idag en den gjorde några veckor efter Oktoberrevolutionen.

Hjärtliga gratulationer till Republiken Finland!


fredag, september 15, 2017

Dagen citat: Valfrid Palmgren 1909

En av de viktigare pionjärerna för svensk kultur- och folkbildningspolitik var filosofie doktorn Valfrid Palmgren, verksam bl.a. som bibliotekspolitisk expert under den konservativa regeringen Lindman 1906-1911. Palmgrens biblioteksutredning ledde bl.a. fram till etableringen av det första statliga stödet till studieförbundsverksamhet. Hon betonade bl.a. vikten av att sådan verksamhet skedde i nära koppling till allmänna bibliotek, och inom ramen för självständiga organisationer istället för som en integrerad del av politiska och religiösa organisationers egen verksamhet. I praktiken blev den mest bestående konsekvensen att studieförbunden etablerades som separata organisationer, med början i ABF:s grundande följande år. Det finns dock all anledning att fördjupa sig mer i Palmgrens egen visioner för biblioteks- och folbildningsverksamheten:


“Ja, jag vill gå så långt, att en uppfattning för  att vittna om bildning icke får vara mig inpräntad af andra, utan jag bör själf genom själfständigt omdömen ha tillkämpat mig den. Denna min mening finner nog särskildt i vårt land många och ifriga motståndare, ty en så beskaffad bildning, en så själfständig omdömeskraft, som den jag åsyftar, skapar inga bilnda anhängare af vare sig det ena eller andra partiet. Men den sanne folkbildningsvännen är ingen agitator för vissa åskådningar, han vill blott med frikostig hand skänka folket delaktighet i allt, som kan lära det att tänka, döma och handla efter eget bästa förstånd och samvete eller, för att tala med den store upplysningsvännen Fredrik den store, sann folkupplysning sträfvar efter att göra hvar och en salig genom sin tro, den låter i verkligheten, ej blott i ord, såväl politik som religion vara privatsaker.” s. 469.

(Valfrid Palmgren 1909: Folkuppfostran eller halfbildning?)

lördag, augusti 05, 2017

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskapets natur. Med tiden får man ett visst avstånd till det egna landet, också mentalt, men det är ändå betydligt lättare idag att delta i samhällsdebatten på avstånd än det var för bara några årtionden sedan.

När jag bodde i Finland hade jag rösträtt i tre allmänna val: kommunalvalet i Jyväskylä kommun, riksdagsvalet i Sverige (där jag röstade i Stockholms stads valkrets, eftersom min senaste svenska adress var i Årsta), samt valet till Europaparlamentet (där jag kunde välja om jag ville vara med och välja Sveriges eller Finlands representanter). Som svensk medborgare boende i Norge får jag rösta i fyra val: kommunalvalet i Bö i Telemark, fylkesvalet i Telemark, riksdagsvalet i Sverige, och valet av Sveriges representanter i Europaparlamentet. Eftersom Norge saknar representation i Europaparlamentet har mina norska kollegor ingen rösträtt i det senare valet, även om många EU-regler i praktiken också gäller i Norge, eftersom även Norge omfattas of European Economic Area.

Man skulle kunna tro att detta medborgarskap på avstånd är något ett undantagsfall, och så är det naturligtvis i teorin, men det är långt ifrån någon ovanlig situation i dagens Europa.  I början av 2015 bodde 15,3 miljoner EU-medborgare i ett annat EU-land än det de var medborgare i. Samtidigt hade EU 19,8 miljoner invånare som var medborgare i något land utanför EU (enligt Eurostat). Samma år bodde drygt 660 000 svenska medborgare utanför Sverige. I slutet av 2011 bodde enligt SCB samtidigt 650 000 utländska medborgare i Sverige (detta var, om jag förstår SCB rätt, fråga om personer som inte samtidigt var medborgare i Sverige). Det rör sig med andra ord inte om någon oväsentlig andel av vare sig befolkningen eller det totala antalet medborgare.

I Sverige är det ju som bekant relativt lätt att bli medborgare. De som inte är medborgare är för det mesta antingen relativt nyinvandrade eller sådana som av någon anledning väljer att inte bli medborgare, t.ex. eftersom vissa andra länder inte tillåter dubbelt medborgarskap, och de alltså skulle riskera att förlora ett annat medborgarskap. I t.ex. Finland är kraven högre, och det krävs bl.a. att man talar finska eller svenska, vilket i sig kan vara en svårighet för många. I Finland råder dessutom allmän värnplikt för manliga medborgare mellan 18 och 30, och det gäller även för män som invandrat och blivit medborgare i de åldrarna. I Norge tillåts som regel inte dubbelt medborgarskap, och den som är medborgare kan dessutom - åtminstone i teorin - kallas till värnpliktstjänstgöring. I USA är medborgare sketteskyldiga, även då de bor utomlands. I Sverige finns det däremot, så vitt jag vet, inga specifika juridiska skyldigheter förbundna med medborgarskapet.

Man kan om, man vill se diskrepansen mellan invånare och medborgare som en praktisk komplikation snarare än som en teoretiskt relevant faktor. Ett land där en stor del av invånarna inte är medborgare är knappast en demokrati, ens om medborgarna har fulla demokratiska rättigheter. Samtidigt lever vi i en värld där många flyttar mellan länder flera gånger under en livstid. Det faktum att man bor och arbetar på en plats innebär inte att man tanker stanna där återstoden av livet, eller att man  vill ändra sitt medborgarskap. Jag har själv inte just nu några tankar på att säga upp mitt svenska medborgarskap, trots att jag nu bor i ett land som inte tillåter dubbelt medborgarskap.

Samtidigt kan ett lands regering anses ha ett ansvar för sina medborgare också då de bor utomlands, t.ex. om de råkar i svårigheter, eller om de anklagas eller döms för brott. Åtminstone måste man säga att regeringen kan ställas till ansvars inför också dessa medborgare, eftersom också vi har rösträtt. Det är heller inte så att politiska beslut i hemlandet enbart påverkar dem som bor där. Ett mycket tydligt exempel på detta var den brittiska EU-omröstningen, där personer som hade bott utomlands under lång tid saknade rösträtt, även om britter boende i andra EU-länder hörde till dem som blev mest personligen påverkade av beslutet. Detta kan också användas som argument för att utlandsboende medborgare verkligen bör ha rösträtt, något som de i de flesta länder också har. Också dessa regler varierar kraftigt från land till land.

Är skillnaden mellan medborgare och invånare någonting som man borde ta större hänsyn till i den politiska teorin och i planeringen av framtidens demokrati och välfärdssamhälle? Så borde det rimligen vara, åtminstone i den meningen att vi måste kunna tänka oss en demokrati som fungerar också i ett globaliserat samhälle. Vilket ansvar har staten egentligen gentemot sina medborgare, och hur skiljer det sig från det ansvar som den har gentemot invånare och skattebetalare (där den senare gruppen rimligen också innefattar juridiska personer)? Vilket ansvar har medborgarna gentemot staten? Om medborgarna ytterst äger staten så är det någonting annat än att invånarna eller skattebetalarna äger den. Det är hur som helst medborgarna som har till uppgift att utkräva ansvar av politikerna när det kommer till allmänna val. För svenska medborgare gäller detta oavsett var vi bor.

När man diskuterar frågan om hur lätt eller svårt det bör vara att bli medborgare finns det också all anledning att sätta detta i samband med vad medborgarskapet innebär, vilka skyldigheter och rättigheter det för med sig för medborgaren, men också vilka skyldigheter det för med sig för staten, inte minst då det gäller medborgare som vistas utomlands.

tisdag, juni 27, 2017

Kyrkan och staten i Sverige

För den som eventuellt är intresserad av förhållandet mellan svenska staten och Svenska kyrkan, eller av komplexa relationer mellan stat och civilsamhälle i allmänhet, finns mitt paper om skiljandet mellan Svenska kyrkan och staten nu tillgängligt på internet (PDF här), tack vare International Society of Third-Sector Research som har publicerat det i sin serie Working Papers.

"During most of the 20th century, the Church of Sweden was a typical example of a northern European national established church. The separation of church and state in Sweden had been discussed repeatedly during most of the century, without reaching an overall solution. However, in the early 1990’s, a compromise was reached, and the relationship between church and state in Sweden was transformed, simultaneously changing the nature of the Church of Sweden itself by apparently transferring it from the public sector to the private sector. This paper offers an analysis of this reform, which came in effect in 2000, including how the issue was framed and the arguments used to legitimize the reform. It also offers an analysis of what the reform changed in terms of the relationship between the Church and the state, arguing that a strong relationship between the state and religious denominations still exists in Sweden. Even though several steps have been taken towards considering Lutheran Christianity one religion among many in a society where the state is neutral in religious affairs, the reform has left the Church as a legally regulated entity in the gray zone between the state and the third sector, while at the same time strengthening the relationship between the government and other denominations. In spite of this, the changed relationship between church and state may have enabled the Church of Sweden to take a more active part in Swedish society, both in terms of politics, and in terms of supply of welfare services."

måndag, maj 22, 2017

Macron, Femte Republiken och Europa

När det franska presidentvalet var över drog en lättnadens suck över Europa. Emmanuel Macron har beskrivits i ett tonläge som på många sätt liknar reaktionerna på valet av Obama till USA:s president eller Justin Trudeaus valseger i Kanada. Framtiden ser onekligen ljusare ut med Macron i Elyséepalatset än vad den hade gjort med Le Pen och jag önskar honom helhjärtat lycka till i det kommande valet till nationalsförsamlingen.

Samtidigt är det viktigt att se att någoning verkligt nytt har hänt i och med valet av Macron. Det handlar inte bara om någon etablissemangets seger över en populistisk utmanare. Tvärt om gick segern till en utmanare som inte representerar något etablerat parti, inte ens ett så halvetablerat parti som Front National. Ska man jämföra med svenska förhållanden så är Macrons nystartade parti kanske närmast jämförbart med Junilistan. Vi talar om ett parti som är startat av personer med etablerad ställning i offentligheten, men profilerat som en ny kraft som oberoende av höger och vänster förordar reformer och nydaning. Till skillnad från många sådana partier är Macron en varm EU-vän, men det ändrar inte att hans inställning till status quo i fransk politik är långtifrån renodlat positiv. Nu samlar han en regering som består av mer eller mindre centerorienterade etablerade politiker och experter från olika läger för att utmana de etablerade partierna i parlamentsvalet. Detta är ett slags utveckling som jag tror ligger i tiden. Den är en väg till makten som underlättas av att de etablerade partierna har försvagats som nationella organisationer med förankring i befolkningen. När också de etablerade partierna har blivit allt mer av kampanjmaskiner och allt mindre av egentliga folkrörelser blir det också lättare att sätta upp konkurerande partier uppifrån och direkt innan valet, på det sätt som Macron nu gör.

I det aktuella fallet hade det knappast låtit sig göras utan en motståndare som Front National, men samtidigt kan det beskrivas som att Macron nu har skapat en reell motpol till Front National i ett läge där politiken har kommit att domineras av nya konfliktlinjer. Det handlar inte längre i första hand om höger eller vänster, i alla fall inte i den mening som begreppen etablerades under efterkrigstiden och som bildar grunden för de etablerade partierna. Åtminstone till synes handlar det nu istället om en kamp mellan å ena sidan populistisk etnisk nationalism och å andra sidan europaorientering, globalisering, liberal demokrati och respekt för etablerad expertis. Frågan är om den konfliktlinjen räcker för att bygga upp en stark center också i nationalförsamlingen.

Kanske är förutsättningarna för just Marcons sätt att göra något sådant större i Frankrike än vad den skulle ha varit i ett annat land. Allt sedan Napoleon har republiken en dragning till karismatiska reformledare och samlade gestalter. Det är utan tvekan så som Macron ser sig själv. Enligt t.ex. Birnbaum och Toqcueville är detta ett drag som kan spåras tillbaka till den centralism som genomfördes redan under de senare delen av kungadömet och som fullbordades under revolutionen och Napoleons kejsardöme. En ännu bättre parallell än Napopeon är kanske Femte Republikens grundare, general De Gaulle. Den Femte Republiken, som De Gaulle presenterade som en lösning på 1950-talets politiska kris, kombinerade stark presidentmakt och en stark administration vars ledare utbildades i grande écoles, och som ofta också har utgjort rekryteringsgrund för såväl politiker som näringsliv. I nationalfösamlingen kom De Gaulles anhängare, gaullisterna, att dominera till höger, medan vänstern senare samlades av Miterand i Socialistpartiet. Front National har senare samlat den sena Femte Republikens missnöjda, grupper. Det är denna Femte Republik som Macron nu säger sig vilja reformera genom att i De Gaulles anda bygga upp ett nytt samlande republikanskt parti.

Denna gång handlar det emellertid inte bara om att reformera Frankrike, utan också EU. Macrons vision för en reformerad Republik inom ramarna för EU-projektet förutsätter att också EU förändras. Detta sker samtidigt som Storbritannien lämnar EU och samtidigt som klyftan mellan Europa och USA blir allt djupare. Med Trump vid rodret i USA kommer denna utveckling sannolikt att fortgå, och. Från fransk synvinkel har EU länge tett sig som ett sammanhang där Frankrike fortfarande kan spela en världspolitisk roll. Min gissning är att Marcon kommer att uppfatta det som att det är dags för EU att ta en tydligare global roll, och för Frankrike och honom själv att ta en ledande roll när denna ska utformas Det finns därmed all anledning också för oss i Norden att vara uppmärksamma på utvecklingen i Frankrike.

tisdag, mars 07, 2017

Umberto Eco om fascismens natur

Bland de mest lyckade försöken att definiera fascism som jag har läst är Umberto Ecos essä Ur-Fascism från 1995. Han inleder med några av sina egna upplevelser från sin barndom i fascismens Italien:

“In 1942, at the age of ten, I received the First Provincial Award of Ludi Juveniles (a voluntary, compulsory competition for young Italian Fascists—that is, for every young Italian). I elaborated with rhetorical skill on the subject ‘Should we die for the glory of Mussolini and the immortal destiny of Italy?’ My answer was positive. I was a smart boy.”

Eco gör inget försök att hitta en minimidefinition av de italienska fascismens ideologi. Istället menar han att ”fascism, snarare än t.ex. ”nazism” eller ”falangism” blev det övergripande paraplybegreppet för denna typ av rörelser och regimer just eftersom den italienska fascismen på ett så påtagligt sätt saknade en enhetlig och konsekvent ideologi. Likheten mellan fascistiska rörelser och riktningar betraktar han som en fråga om familjelikhet: 

“Fascism became an all-purpose term because one can eliminate from a fascist regime one or more features, and it will still be recognizable as fascist. ... Take away colonialism and you still have the Balkan fascism of the Ustashes. Add to the Italian fascism a radical anti-capitalism (which never much fascinated Mussolini) and you have Ezra Pound. Add a cult of Celtic mythology and the Grail mysticism (completely alien to official fascism) and you have one of the most respected fascist gurus, Julius Evola.”

Även om den italienska fascismen i praktiken aldrig lyckades etablera den totala närvaro i alla delar av samhällslivet som utmärker totalitära system så fungerar dess brist på enhetlig och övergripande ideologi väl tillsammans med fascismens inneboende antirationalism och speciella lojalitetskrav. Som både George Orwell och Hannah Arendt har påpekat kräver totalitära regimer en lojalitet som går bortom troheten mot principer; trossatserna bakom regimer som den sovjetiska kan förändras från dag till dag. Överlevnad under en totalitär regim förutsätter därför en beredskap för att samtidigt kunna tro på flera varandra motsägande utsagor – det som Orwell i 1984 beskrev som dubbeltänkande. I den italienska fascismens fall var bristen på enhetlig ideologi dock snarare retorisk än totalitär; liksom flera andra auktoritära regimer byggde Mussolinis på allianser med institutioner och krafter som existerade redan tidigare. Rörelsens bristande respekt för ideologisk konsekvens möjliggjorde omsvängningar som t.ex. det ursprungligen antiklerikala och republikanska fascistpartiets pragmatiska överenskommelser med monarkin och katolska kyrkan. En liknande pragmatisk acceptans av motsägelser kan man ana t.ex. i Putins beundran för såväl tsartiden som Stalintiden, för Rysk-ortodoxa kyrkan, såväl som för KGB och Röda Armén. Motsägelserna spelar mindre roll, det är statens och ledarens "ära" och "storhet" som sätt i fokus.

Alla auktoritära ideologer är inte fascistiska, lika lite som alla traditionalister är fascister. En rörelse som samtidigt karaktäriseras av nationalism, lederkult, fascination för handling för handlingens egen skull, anti-intellektualism, pseudo-militarism, populism, konspirationsteori och nyspråk framstår däremot lätt som fascistisk. Ecos lista på fjorton drag som karaktäriserar fascistiska rörelser är bättre än de flesta karaktäriseringar som jag har läst, men framförallt är varje enskilt drag träffande beskrivet. Inte minst lyckas han fånga fascismens typiska kombination av elitism och populism.

Mellankrigstidens fascistiska rörelser var uttalat elitistiska, med ett uttalat förakt för vad de uppfattade som svaghet. Samtidigt var detta en elitism som inte ställde särskilt höga krav. I Italien uppmuntrades nära nog hela befolkningen att uppfatta sig som delaktiga i en elit, enbart i kraft av att vara födda i Italien. Eftersom regimen var hierarkiskt organiserad kunde alla samtidigt uppfatta sig som elit i förhållande till sina underlydande. Ledningen föraktade folket, partimedlemmarna föraktade icke-medlemmarna. Erövringskrigen innebar ett löfte om underkuvade befolkningar, som erövrarna kunde anse sig stå över. I förhållande till befolkningen i Libyen och Etiopien uppmuntrades alla italienare att se sig som elit, på samma sätt som de flesta tyskar under Hitlertiden uppmuntrades att se sig som medlemmar i en herreras samtidigt som de själva underställdes en partielit. 

Fascismen var emellertid inte bara elitistisk, utan också populistisk, men utan någon idé om folkligt inflytande eller demokrati. Också detta är en del av vad som kan beskrivas som en del av dess paradox. Folket och folkviljan tillskrevs i retoriken stor betydelse. Folkmassor spelade en central roll i regimens visuella retorik. Enskilda individer tillskrevs däremot inget värde alls. Den liberala demokratin ersattes av kulten av ledaren som folkets representant:

“Ur-Fascism is based upon a selective populism, a qualitative populism, one might say. In a democracy, the citizens have individual rights, but the citizens in their entirety have a political impact only from a quantitative point of view—one follows the decisions of the majority. For Ur-Fascism, however, individuals as individuals have no rights, and the People is conceived as a quality, a monolithic entity expressing the Common Will. Since no large quantity of human beings can have a common will, the Leader pretends to be their interpreter. Having lost their power of delegation, citizens do not act; they are only called on to play the role of the People. Thus the People is only a theatrical fiction. To have a good instance of qualitative populism we no longer need the Piazza Venezia in Rome or the Nuremberg Stadium. There is in our future a TV or Internet populism, in which the emotional response of a selected group of citizens can be presented and accepted as the Voice of the People.”

Begreppet ”ur-fascism” syftar hos Eco på en tänkt typisk fascism som samlar samtliga de typiska drag som i varierande utsträckning har karaktäriserat de olika historiska fascistiska rörelserna. Det är genom att fokusera på de utmärkande dragen som vi kan känna igen nya fascistiska rörelser när de dyker upp. Eco ser nämligen ingen anledning till att de skulle vara lätta att känna igen:

“Ur-Fascism is still around us, sometimes in plainclothes. It would be so much easier, for us, if there appeared on the world scene somebody saying, ‘I want to reopen Auschwitz, I want the Black Shirts to parade again in the Italian squares.’ Life is not that simple. Ur-Fascism can come back under the most innocent of disguises. Our duty is to uncover it and to point our finger at any of its new instances—every day, in every part of the world.”

I vissa fall är fascismen lättare att känna igen. Putins styre i Ryssland uppfyller i varierande utsträckning merparten av Ecos punkter: han kombinerar drag som konspirationsteori, machismo, ledarkult, selektiv populism, nyspråk, anti-liberalism, ett visst mått av traditionalism osv. Ecos essä om ur-fascismen och dess kännetecken är emellertid tankeväckande också när det gäller rörelser och ledare som till synes uppfyller färre av av Ecos punkter. Donald Trump kommer även han oroväckande nära att passa in i Ecos beskrivning, om än inte i hela bilden (vilket emellertid också gäller flera tydligt fascistiska rörelser). Trumpanhängarnas inställning till pengar och materiell rikedom en helt annan än de klassiska fascisternas: precis som i den religiösa framgångsteologi som Trump av allt att döma inte har någonting emot att associeras med blir materiell rikedom ett tecken på utvaldhet och styrka, och långt ifrån den dekadens som den klassiska fascismen tillskrev kapitalägare. Trumps aggressiva inställning till det politiska etablissemanget och till intellektuella är redan tydligt. Någon tillstymmelse till den pseudomilitära disciplin som kännetecknade de klassiska fascistiska rörelserna märks däremot inte. Den rörelse som har fört honom till makten visar redan en oroväckande förkärlek för konspirationsteori och att sätta handlingskraftighet före eftertänksamhet. Begreppet ”selektiv populism” kan också vara applicerbart, inte bara på Trump och Stephen Bannon, utan också på flera andra samtida populistiska rörelser. 

Skulle Eco ha betraktat Trump och Bannon som fascister? Det är mycket möjligt, men det är inte min egentliga poäng. Istället handlar det om att Ecos reflektioner kring olika drag i den klassiska fascismen är tankeväckande och kan vara belysande för att förstå moderna regimer. Trumpadministrationen verkar i det ljuset skilja sig väsentligt från det traditionella amerikanska sättet att förhålla sig till konstitutionen och till politik, och inte minst från traditionell amerikansk konservatism, som typiskt sett har varit både konstitutionalistisk och ideologiskt skeptisk till statliga ingripanden i ekonomin. Detta handlar om en helt ny typ av amerikansk populistisk rörelse, men för att förstå den behöver vi använda oss av tidigare historisk erfarenhet. Att bättre förstå den historiska fascismen ger en bättre grund för att förstå samtida regimer och populistiska rörelser. Att Trumpadministrationen har obehagligt många drag gemensamma med t.ex. Mussolinis Italien hindrar heller inte att också andra jämförelser kan vara minst lika givande. Jämförelsen med Latinamerikanska auktoritära regimer kan vara en sådan parallell, samtidigt som också flera av dessa har haft en hel del gemensamt med i synnerhet italiensk och spansk fascism.

fredag, december 09, 2016

Kulturarvspropositionen


Igår offentliggjordes regeringens kulturarvsproposition i och med att den överlämnades som remiss till lagrådet. Detta är i sig rätt ovanligt i kulturpolitiska sammanhang, inte minst eftersom kulturpolitiken i Sverige i rätt liten utsträckning brukar beröra lagstiftningen. I andra länder är det däremot vanligt att kulturområdet i hög grad regleras i lagtext. I och med den här propositionen föreslås att Sverige, som många andra länder, får en museilag.  

I det stora hela tycker jag att propositionen ger ett både gediget och välgenomtänkt intryck. Synen på museer och kulturarvsinstitutioner verkar i grunden vara den att de bör fungera som oberoende kultur- och kunskapsinstitutioner. Den föreslagna museilagen skulle innebära att det blev lagstadgat att offentliga museihuvudmän som staten, landstingen och kommunerna är skyldiga att ”säkerställa att ett museum har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll.” Hittills har de statliga museerna rent juridiskt sett bara skyddats från politiskt inflytande genom det allmänna förbudet mot ministerstyre, medan regionala och kommunala museer inte har haft något juridiskt skydd alls mot politiska ingripanden.

När det gäller propositionens generella syn på kulturarvet är den jämfört med tidigare svenska propositioner och utredningar överraskande fri från pekpinnar och detaljerade politiska målsättningar. Det talas egentligen väldigt lite om vilka politiska resultat man vill ha ut av människors möte med kulturarvet. Istället får vi en syn på kulturarv som kommer förvånansvärt nära en mer klassisk syn på bildning och folkbildning:  

”För att det kulturarv som de offentliga institutionerna ansvarar för ska kunna vara denna resurs för kunskap och bildning är det bl.a. avgörande att de står i kontinuerlig dialog med vetenskaplig forskning. Kulturarvsverksamheterna får inte heller hämmas av dogmatiska före-ställningar eller detaljstyrning av verksamheternas innehåll. Det är viktigt att se att kulturarvsinstitutionerna, i likhet med universitet och högskolor, är centrala kunskapsinstitutioner i samhället och måste respekteras som sådana (jfr SOU 2015:89).” 

”Även om formell utbildning på olika stadier är centralt, är det dock först genom ett aktivt eget intresse för och arbete med kulturarvets uttryck som många insikter väcks till liv och får egentlig mening för människor i deras liv. [...] Ett aktivt förhållningssätt till kulturarvet kan [...] bidra till bildning i kvalificerad bemärkelse just genom att det – utöver sakkunskaper om äldre tid – öppnar upp nya perspektiv, vidgar horisonter och sätter det invanda i fråga. På så vis övar det förmågor som för den enskilde är till nytta i många sammanhang och som bidrar till samhällets utveckling.”

Precis som de flesta andra kulturpolitiska propositioner ter sig den här lagrådsremissen alltså inte särskilt partipolitisk. Däremot innebär den att en helhetssyn på kulturarvspolitiken till sist etableras i en propositionstext.


När det gäller de konkreta åtgärder föreslås, förutom museilagen, bland annat sammanslagning av ett par myndigheter. Statligt stöd till, och samordning av, museer samlas i en myndighet genom att uppgifter från Kulturrådet överförs till Riksantikvarieämbetet, och Riksutställningar uppgår i samma myndighet. Det låter som rimliga åtgärder och påminner också rätt mycket om vad som föreslogs av förra regeringens kulturutredning. Dessutom föreslås myndigheten Livrustkammaren och Skoklosters Slott med Stiftelsen Hallwylska Museet slås samman med myndigheten Statens Historiska Museer, vilket inte heller verkar särskilt konstigt.


Något som inte nämns i lagrådsremissen är däremot de ”marknadshyror” som statliga museer betalar för sina (statligt ägda) lokaler. Dessa hör inte heller till kulturdepartementets ansvarsområde, så det hade varit rätt konstigt om de nämnts här. Texten nämner heller inte den omdiskuterade frågan om en sammanslagning av Etnografiska Museet, Medelhavsmuseet och Östasiatiska Museet. Tvärtom verkar det som att den frågan kommer att få avgöras på myndighetsnivå på myndigheten Statens Museer för Världskultur. Decentralisering av beslutsmakt innebär också att regeringen kan undandra sig ansvar för kontroversiella beslut genom att flytta ner dem till tjänstemannanivå. Detta är ett vanligt problem med decentralisering, och bör inte få stå i vägen för en tydligare åtskillnad av museimyndigheterna och den politiska nivån. Däremot hoppas jag att man i den allmänna debatten inte glömmer bort att systemet med marknadshyror är något som belastar museernas budgetar och att systemet som sådant fortfarande är regeringens ansvar. I visa fall kan det vara så att museer skulle kunna prioritera om och flytta till billigare lokaler. Att flytta museer från specialdesignade lokaler är emellertid dyrt, och museerna bör dessutom ha centrala lättillgängliga lokaler, vilket lätt blir dyrt. I flera fall är lokalerna dessutom en del av det som ställs ut på museet. Hur rimligt vore det att flytta museer som Skoklosters slott, Hallwylska museet, eller Livrustkammaren till billigare lokaler? Lokalerna är i princip alltid en del av det kulturarv som ska bevaras, och i vissa fall är de en väsentlig del av poängen med museet, som t.ex. på Hallwylska palatset, eller Skoklosters slott.

Som alltid när det är fråga om kulturpolitik kan man också rent generellt fråga sig vilken betydelse den retoriska diskursen kommer att ha för den faktiska verksamheten. Att en grundläggande syn på vad offentliga museer är och bör vara befästs i lagtext betyder dock att orden om frihet, oberoende och kunskapsgrundad verksamhet får åtminstone lite mer formell tyngd.