Fortsätt till huvudinnehåll

Inlägg

Kosmopolitanism

Cosmoppolitanism: Ethics in a world of strangersär en bok som kanske är ännu mer aktuell idag än vad den var när den publicerades för snart tolv år sedan. Författaren är den ghaniansk-brittiske filosofen Kwame Anthony Appiah, som då som nu är professor i filosofi vid Princeton University. Detta är hans kanske mest lättillgängliga presentation av sin kosmopolitiska filosofi, där han försöker att överbrygga motsättningen mellan det partikulära och det universella i identitet, etik och politik. Appiah försvarar på en gång idén om att det finns universälla allmänmänskliga moraliska värden och principer, och idén att vi alla är produkter av vår egen partikulära bakgrund och kultur.

Under större delen av mänsklighetens existens träffade de flesta människor sällan andra medmänniskor än de som tillhörde den egna stammen. Kosmopolitanismen föddes när människor för första gången började leva i städer och resa över större avstånd. Sedan de första stadskulturerna har horisonterna vidgats, åtminst…
Nya inlägg

Tankar kring historiens slut, demokratins öde, digitalisering och den sista människan

Francis Fukuyamas The end of history and the last man från 1992 är sannolikt en av de mest missförstådda bästsäljande politiska analyserna de senaste 20 åren. Det är lätt att inte se längre än till första delen av titeln: historiens slut. På 1990-talet verkade det verkligen som att historien nått ett slags slut. 1900-talets fundamentala konflikt mellan liberal demokrati, fascism och kommunism verkade vara avslutad. Marknadsekonomin och den liberala demokratin hade segrat och bredde nu ut sig över världen. I Kina, den enda kvarvarande kommunistiska stormakten, lyckades kommunistpartiet visserligen klamra sig fast vid makten, men enbart genom att anamma marknadsekonomin som ekonomiskt system. Det antogs allmänt att också de förr eller senare också skulle tvingas ge upp den politiska sidan av det kommunistiska systemet. I Europa enades större delen av världsdelen i ett EU som visade alla tecken på att vara på väg att omvandlas till en stabil demokratisk federation (åtminstone uppfattade…

Den gamla regimen och revolutionen

Alexis de Tocqueville är framförallt känd för sin bok Demokratin i Amerika  där han på 1830-talet beskrev och analyserade demokratin i USA och förutsättningarna för den. På många sätt utgör den ett pionjärverk både i förståelsen för det amerikanska politiska systemet och i forskningen kring civilsamhällets betydelse för demokratin.

Ett minst lika viktigt verk som Demokratin i Amerika är dock hans analys av sitt eget hemland Frankrike i L'Ancien Régime et la Révolution - "Den gamla regimen och revolutionen" - från 1856. Medan hans bok om den amerikanska demokratin handlade om att studera det bästa tillgängliga exemplet på en något så när stabil representativ demokrati handlar Den gamla regimen och revolutionen om att förska hitta orsakerna till det förrevolutionära Frankrikes kollaps. För de Tocqueville var demokratin en historiskt nödvändig utveckling. Samtidigt var Franska revolutionen en katastrof. Följaktligen såg han det som sin uppgift att inte bara förklara utveck…

Från Homo Sapiens till Homo Deus?

Artificiell intelligens blir allt mer en fråga som diskuteras i den allmänna debatten och inte bara av specialintresserade. Det är hög tid. En av de författare som har bidragit till att sprida diskussionen kring mänsklighetens framtid, transhumanism och vår historia som art är den israeliske historikern och författaren Yuval Noah Harari som under de senaste åren har gått från att vara en mindre välbekant professor i medeltida krigshistoria till att bli en internationellt känd röst som ständigt frågas om vad han tror om mänsklighetens framtid.

Under hösten hann jag vid sidan av arbetet bland annat med att läsa hans båda senaste böcker: Sapiens: En kort historik över mänsklighetenoch uppföljaren Homo Deus; En kort historik över morgondagen.Hararis ambition är att diskutera hela mänsklighetens historia, och sedan säga någonting om hur den kan komma att utvecklas i framtiden. Naturligtvis kan ingen vara expert på allt detta. Resultatet är dock en tankeväckande och relativt lättläst redog…

Sverige och Finland, hundra år efter Finlands självständighet

För runt fem år sedan publicerade jag en essä i Tidningen Kulturen om finsk-svensk minnespolitik under titeln ”Minnet av Finland” . Redan då hade jag börjat fascineras av den svenska och finska relationen till vår gemensamma historia, med allt vad det innebär av relevans för identitetsuppfattningar i samtiden. Då visste jag naturligtvis inte att jag skulle tillbringa tre och ett halvt år (2013-2017) som universitetslektor vid universitetet i Jyväskylä i Centrala Finland. Det blev intressanta och utvecklande år, både som en tid i en trevlig och intressant akademisk miljö och som den första period då jag har bott utomlands.
Finland och Sverige är på många sätt väldigt lika. När man som svensk bor i Finland slås man hela tiden av hur likt landskapet är det svenska. Detta har blivit särskilt påtagligt sedan jag nu flyttat till Norge. Norska landskap är ofta väsentligt mer spektakulära. I Centrala Finland, liksom i stora delar av Sverige, präglas landskapet av de vidsträckta skogarna. I Fin…

Dagen citat: Valfrid Palmgren 1909

En av de viktigare pionjärerna för svensk kultur- och folkbildningspolitik var filosofie doktorn Valfrid Palmgren, verksam bl.a. som bibliotekspolitisk expert under den konservativa regeringen Lindman 1906-1911. Palmgrens biblioteksutredning ledde bl.a. fram till etableringen av det första statliga stödet till studieförbundsverksamhet. Hon betonade bl.a. vikten av att sådan verksamhet skedde i nära koppling till allmänna bibliotek, och inom ramen för självständiga organisationer istället för som en integrerad del av politiska och religiösa organisationers egen verksamhet. I praktiken blev den mest bestående konsekvensen att studieförbunden etablerades som separata organisationer, med början i ABF:s grundande följande år. Det finns dock all anledning att fördjupa sig mer i Palmgrens egen visioner för biblioteks- och folbildningsverksamheten:


“Ja, jag vill gå så långt, att en uppfattning för  att vittna om bildning icke får vara mig inpräntad af andra, utan jag bör själf genom själfstän…

Invånare och medborgare

Ofta sätter man likhetstecken mellan invånare och medborgare. Detta sker inte bara i dagligt tal utan också i stats- och samhällsvetenskaplig litteratur. I teorin brukar man anta att en demokrati är en stat där i stort sett alla vuxna invånare är medborgare och deltar i styret. "No taxation without representation" är ett klassiskt argument för representativ demokrati: att invånarna i ett land har rätt till politiskt inflytande eftersom de bor där och betalar skatt. Nationen upplevs ofta som en politisk (och kulturell) gemenskap som består av medborgarna, invånarna, dvs. de (vuxna) som bor i landet.

Medborgare och invånare är emellertid inte samma sak. Ett stort - och växande - antal människor lever i andra länder än de där de själva är medborgare. Jag har själv bott utomlands i nära fyra år nu, om än inte särskilt långt bort. Upplevelsen, både den egna och den av att ingå i ett sammanhang präglat av europeisk arbetskraftsmigration, får en att reflektera kring medborgarskape…