Akademiska synpunkter

Det är intressant faktum att två författare som just nu återfinns på bestsellerlistor för nonfiction är de båda universitetsprofessorerna Jordan Peterson och Yuval Noah Harari. Det säger antagligen en hel del om hur människor i våra dagar söker efter vad som skulle kunna beskrivas som stora berättelser. Utan att uttala sig i rimligheten i deras utsagor kan man nämligen konstatera att båda på olika sätt tar sig an frågor som rör vad det innebär att vara människa idag. Harari blev känd som författare till en historia över de senaste 70 000 åren och har senare följt upp med en diskussion kring vart mänskligheten är på väg idag . Inte minst diskuterar han vad det innebär att vara människa i en tid då vi kommer allt närmare artificiell intelligens. Peterson är å andra sidan känd för sitt motstånd mot vad han beskriver som postmodernism, men också för levnadsråd till unga män baserade på tänkare som Jung, Nietzsche och Dostojevskij. Ytligt sett är de väldigt olika, och deras anhängarska

2018 tycks bli ett val då den etablerade höger-vänsterskalan inte bara inte räcker till för att beskriva det politiska landskapet i Sverige, utan också blir direkt missvisande. Under 1900-talet byggdes ett partisystem upp som formerade sig utifrån motsättningar om fördelningspolitik och välfärdsstatens storlek. I ena ytterkanten stod kommunisterna. Under stora delar av seklet dominerades politiken av Socialdemokraterna, medan oppositionen ugjordes av dem som i varierande utsträckning förespråkade mer begränsade reformer. Det är ingen slump att det stora center-högerpartiet i Sverige heter Moderaterna. Dess inverkan på politiken handlade under lång tid främst om att vara en modererande motvikt till Socialdemokraterna. De senaste årtiondena har de flesta etablerade partier successivt tappat stöd bland väljarna, och än mer bland sina medlemmar. Under 1980-talet var en stor del av väljarna också medlemmar i partierna och deras sidoorganisationer. Inte minst betraktades LO och SAP som g

Napoleon Bonapartes invasion av Egypten 1798-1801 var rent militärt sett ett misslyckande. För den historiska och arkeologiska forskningen blev det däremot något av en milstolpe. Med sig på fälttåget hade fransmännen en vetenskaplig expedition som bland annat förde med sig hem Rosettastenen , vars trespråkiga text innebar att man 1822 för första gången kunde översätta egyptiska hieroglyfer till moderna språk. Därmed hade dörrarna öppnats för att göra det gamla Egyptens flertusenåriga historia tillgänglig för historikerna. Så sent som 1700-talet uppfattade de flesta européer Bibelns åldersbestämning av jorden till drygt 6000 år som relativt rimlig. Under 1700- och 1800-talen ökade åldersuppskattningarna successivt i takt med att den geologiska, och senare den biologiska, forskningen utvecklades. Samtidigt utvidgades den historiska forskningen genom språkliga och arkeologiska upptäckter. Fram till 1700-talet hade europeiska forskare få andra källor till den äldre historien än Bibeln

Som läsaren säkert redan har noterat ( jfr. tidigare inlägg ) uppfattar jag Francis Fukuyamas T he End of History and the Last Man    som en tämligen missförstådd bok. Fukuyamas diskussion kring tanken att världshistorien har en riktning har många poänger och är på många sätt fortfarande intressant läsning. Samtidigt är boken kanske ännu mer intressant på grund av sina misstag. Här finns nämligen också ett par stora problem. I efterhand är de lätt att konstatera att Fukuyama i början av 1990-talet såg onödigt positivt på den omedelbara framtiden. Han tycks ha uppfattat den demokratiska utvecklingen i större delen av världen - och kanske i synnerhet i Ryssland och Kina - som mer eller mindre given. Hans idéer har också kommit att förknippas med den amerikanska nykonservativa utrikespolitikens övertro på möjligheten att med hjälp av militärt våld införa demokrati på olika håll i världen. Ironiskt nog borde Fukuyama, att döma av hans egna resonemang i boken, ha varit bättre rustad än de

" Många ojar sig över att nationens rykte i världen solkas. Jag är mer oroad över Akademiens renommé som mecenat. I Sverige är nästan alla kulturpengar statliga. Svenska Akademien är, förutom Författarfonden, den enda större institution som är bortom politisk kontroll. Den understödjer konstnärskap utan att ta hänsyn till litterära trender och ideologiska – eller nuförtiden: antiintellektuellt aktivistiska – vindar." För en gångs skull håller jag helt med Åsa Linderborg. Svenska akademien är kanske inte helt immun mot tidens svängningar, men med all sin långsamhet - och bland annat just på grund av sin långsamhet - är den en av de mycket få verkligt oberoende institutionerna i svenskt kulturliv. Den har en betydande potential för eftertanke, en potential som den tyvärr inte verkar ha använt i sitt eget agerande de senaste åren. När Akademien grundades av Gustav III var den en meritokratisk institution i en post-feodal värld. Akademiledamöterna skulle väljas på grun

Cosmoppolitanism : Ethics in a world of strangers är en bok som kanske är ännu mer aktuell idag än vad den var när den publicerades för snart tolv år sedan. Författaren är den ghaniansk-brittiske filosofen Kwame Anthony Appiah , som då som nu är professor i filosofi vid Princeton University. Detta är hans kanske mest lättillgängliga presentation av sin kosmopolitiska filosofi, där han försöker att överbrygga motsättningen mellan det partikulära och det universella i identitet, etik och politik. Appiah försvarar på en gång idén om att det finns universälla allmänmänskliga moraliska värden och principer, och idén att vi alla är produkter av vår egen partikulära bakgrund och kultur. Under större delen av mänsklighetens existens träffade de flesta människor sällan andra medmänniskor än de som tillhörde den egna stammen. Kosmopolitanismen föddes när människor för första gången började leva i städer och resa över större avstånd. Sedan de första stadskulturerna har horisonterna vidgats,

Francis Fukuyamas The end of history and the last man från 1992 är sannolikt en av de mest missförstådda bästsäljande politiska analyserna de senaste 20 åren. Det är lätt att inte se längre än till första delen av titeln: historiens slut. På 1990-talet verkade det verkligen som att historien nått ett slags slut. 1900-talets fundamentala konflikt mellan liberal demokrati, fascism och kommunism verkade vara avslutad. Marknadsekonomin och den liberala demokratin hade segrat och bredde nu ut sig över världen. I Kina, den enda kvarvarande kommunistiska stormakten, lyckades kommunistpartiet visserligen klamra sig fast vid makten, men enbart genom att anamma marknadsekonomin som ekonomiskt system. Det antogs allmänt att också de förr eller senare också skulle tvingas ge upp den politiska sidan av det kommunistiska systemet. I Europa enades större delen av världsdelen i ett EU som visade alla tecken på att vara på väg att omvandlas till en stabil demokratisk federation (åtminstone uppfattade