"Det fanns någonting mer än böcker i de där
hyllorna. Jag kände det tydligt. Ett slags värde. En tyngd. Tyngden som kunde
överföras. Som gjorde läsaren tung efter läsningen. Vara tung, som man säger på
persiska, sangin bodan. Till skillnad från att vara sabok; flyktig, förgänglig,
någon som inte lämnar avtryck på sin omgivning. Böckerna i min mammas hyllor
stod glest men vägde desto mer." (Pooneh Rohi).
Jag gillar verkligen
DN Kulturs sommarartikelserie där författare berättar om bibliotek som har haft
betydelse i deras liv. I förra veckan skrev Horace Engdahl om bibliotek i
allmänhet och sin barndoms bibliotek i 50-talets Karlskrona i synnerhet. Idag
skriver den iranskfödda författaren Pooneh Rohi om sin uppväxts bibliotek. Båda
är den sortens essäer som man gärna läser långsamt och som väcker egna tankar
och minnen.
När jag läser Endahls
text dyker minnet upp av min egen barn- och ungdoms relation till Täby
bibliotek. Under högstadiet och gymnasiet gick jag i skolan ganska nära och
särskilt under högstadietiden besökte jag ofta biblioteket efter skolan. Lustigt nog hann jag under uppväxten till och
med med flera av samma böcker som Engdahl nämner. Jag fick Fem-böcker lästa för
mig någon gång i tidig ålder. Poe läste jag med en liknande känsla någonstans i
gymnasiet. På biblioteket lånade jag bl.a. Jules Verne och Asimov - och läste
rätt mycket serier, som Carl Barks och Tintin - men senare också Platons Staten
och Helmut von Gasenapps De fem världsreligionerna. Senare skulle Kungliga
Biblioteket och Stockholms Universitetsbibliotek ta över rollen som de
offentliga bibliotek som jag oftast besöker.
"Biblioteket var en plats av ett annat slag än de
lokaler jag dittills hade besökt i mitt unga liv. Det hade en aura. Där rådde
särskilda regler, där härskade en särskild stämning, kanske inte högtidlig men
allvarlig. Den som steg in där var tvungen att visa särskild respekt, inte tala
högt, helst inte tala alls, inte röra sig för häftigt, inte leka och stoja.
Det fanns förstås en praktisk motivering för allt detta –
inte störa andras läsning! – men det var som om själva byggnaden med böckerna
krävde denna respekt. [...] Vad som gjorde intryck på mig på dessa platser var
inte bara böckerna och museiföremålen utan lika mycket känslan att befinna sig
på en fredad plats, ett ställe där man viskar." (Horace Engdahl).
Just nu tillbringar
jag en stor del av sommaren i föräldrarhemmet i Täby och passar på att
återknyta bekantskapen med mina föräldrars växande boksamling. Det var här jag
en gång stiftade min första bekantskap med författare som J.R.R. Tolkien,
Bertrand Russel, Grimberg, Eco, Alf Henriksson och Frans G. Bengtsson. Mitt
eget bibliotek är just nu till större delen magasinerat och jag har endast en
bråkdel med mig till Finland. Också detta var en nyttig upplevelse; att tvingas
välja ut de böcker jag vill använda aktivt, inte bara samla på sig för samlandets
skull. Just nu är mycket av det jag läser elektroniskt; nättidskrifter,
eböcker, Runeberg.org och Gutenberg.org hör till det som har fogats till
biblioteket på senare år.
I en tid då allt mer
information finns i datorer och moln är det kanske som plats som biblioteken
har störst värde, på samma sätt som den fysiska bokens värde allt mer är som
artefakt. Ur det perspektivet är det inte överraskande att så mycket känslor
fortfarande är koplade till de kommunala biblioteken. Att vi behöver vägledare i
informationsmängden är en annan sak, men där är biblioteken bara en av flera
möjliga platser. Deras största särmärke är snarare den fysiska närvaron av
böcker.
Kommentarer