Fortsätt till huvudinnehåll

VII International Conference on Cultural Policy Research – Dag 3



I Sverige befarar många att regionaliseringen ska leda till ökad politisk styrning av konstarterna. Här diskuterades vad som händer när armslängdsprincipen implementeras i nya sammanhang. Inte minst uppskattade jag en lovande jämförelse mellan de tre baltiska staterna, där man kan se skillnader mellan en mer styrd modell i Litauen och modeller närmare den brittiska i Lettland och Estland. Detta ledde till intressanta reflektioner om den brittiska modellens ställning i Europarådet normerande arbete, som om den vore en best practice snarare än en modell som utvecklats i en viss kontext. Någonting som tycks intressant, men som inte hittills studerats i någon större utsträckning, är det civila samhällets betydelse i uppbyggnadsfasen i de estniska och lettiska fallen som en möjlig förklaring till skillnaderna mellan dessa och det litauiska fallet. Per Mangset understryker också att den handlar om en armslängdsdimmention snarare än om en modell, och att den idealtypiska brittiska modellen existerar på en retorisk nivå snarare än i den empiriska verkligheten. Konsekvenserna av detta hade redan illustrerats av försöket att skapa ett arts council efter brittisk modell i Katalonien, ett försök som av olika skäl misslyckades och efter ett regeringsskifte till sist sköts åt sidan. Mangset frågar sig också varför ett latiskt land skulle vilja kopiera en anglosaxisk modell. Handlar det kanske om ett katalonisk försök att finna alternativa inspirationskällor till Madrid?

Under den tematiska sessionen om kanadensisk kulturpolitik återkom OS-invigningar som exempel, denna gång med fokus på hur språkliga och etniska minoritetsgrupper representerades under OS i Vancover. Ursprungligen skrevs avtal om mellan regeringar på olika nivåer om att en mängd grupper skulle representeras, liksom franskan m.fl. språk. I genomförandet märktes emellertid inte mycket av detta istället kom tonvikten att helt bli på traditionella engelsk-kanadensiska symboler samt på ”the North”, vilket ledde till protester från Quebecs premiärminister m.fl. Detta om vad som ses som en skandal i Kanada, kanske skulle vara en skandal i Sverige, men som också kan kontrasteras mot det stora avstånd som en av mina egna östeuropeiska åhörare upplevde när jag talade om samarbeten mellan svenska staten och muslimska organisationer. I samma projekt ingår också jämförelser mellan två minoritetsgruppers identitetspolitik; Franco-Ontarians respektive Ango-Quebecers. Johnathan Paquette och Aurelie Lacassagne genomför studier på flera nivåer, från policynivå till identitetsbygget i francoontarisk litteratur. Där policydokumenten talar om ett ”vitalt” kulturliv präglas poesi och litteratur av svårigheter och ett hotande bortdöende. Samtidigt tycks båda identiteterna åtminstone delvis vara resultat av att majoriteten av de francofona kanadensarna alltmer har kommit att definiera sig som Quebecois – dvs. en territoriell och språklig identitet – istället för som etniskt franskättade Canadiens.

Framåt kvällen hölls en späckad session om urban kulturpolitik i London, Berlin, Rotterdam, Toronto, m.m. Över lag var tonen den kritiska forskningens och i flera fall handlade det om att se bortom de förenklade politiska visionerna; i Berlin kan man till exempel se hur nybyggnationer och nya förorter lämnade delar av innerstaden tomma med låga hyror och till etableringen av ett bohemiskt kulturliv. Nu aproprieras detta av den politiska och andra eliter som en framgångssaga och som exotiskt objekt för betraktande. I London decentraliseras offentlig makt till nybildade hybrida halvoffentliga organisationer i en postneoliberal kulturpolitik. Finns det någon skillnad mellan globalisering och transnationalisering, förutom att den ena termen tenderar att beskriva någonting positivt?

Ännu ett paper som jag borde läsa tycks vara Valtysson: Framing Culture Online: The Use of Social Media in Reviewing the Icelandic Constitution.

Middag återigen på Q-baren. Minde än hälften så dyrt som konferensmiddagen, väsentligt bättre, utan alergiska reaktioner, och med engelsktalande personal.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li