Fortsätt till huvudinnehåll

VII International Conference on Cultural Policy Research – Dag 1


Efter att ha ägnat veckoslutet åt att vila och ta del av Barcelonas rika kulturliv, sådant det visas upp för stadens besökare, är det dags för årets internationella konferens om kulturpolitikforskning (ICCPR 2012). Detta är den mer organiserade delen av mina anteckningar och alltså något av ett axplock från konferensen.

Den inledande panelen kom i hög grad att handla om skillnader och likheter mellan utvecklingen i USA och Europa. Jämförelsen inleddes av den amerikanska forskaren Vera Zoelberg som på ett förtjänstfullt sätt grundade beskrivningen i en analys av en i USA:s fall tvåhundraårig historia, och inte minst i de Toqcuevilles analys, som enligt henne fortfarande äger viss giltighet; USA präglas fortfarande av en modell där konst och kultur huvudsakligen finansieras med hjälp av privata, förvisso avdragsgilla, gåvor, men också ständigt hotade av en populistisk antielitism; medan Frankrike/Europa präglas av en statlig finansiering som fortfarande bär på ett arv från ancien regimes finansiering av kultur i självförhärligande syfte (senare också utövad av bl.a. franska presidenter och auktoritära enpartistater).

Andra intressanta punkter i den inledande diskussionen refererade exempelvis till CIA:s en gång väl utbyggda konstnärsstöd, Guggenheimisering (ökat fokus på globalt starka institutioner), det påstått paradoxala faktum att den amerikanska kulturbudgeten aldrig har varit så stor som under Nixon, den pågående krisen (där varken en blandad eller en statlig kulturfinansiering tycks utgöra ett säkert skydd), den eventuellt nödvändiga länken mellan demokrati och kapitalism, samt explosionen av nya medier. Att kulturpolitik befinner sig i centrum i dagens politiska frågor innebär bland annat att den används instrumentellt, men också att den är centralt placerad i många av dagens frågenätverk. Man kan också notera att fokus, åtminstone bland forskarna, fortfarande är inställt på en förståelse av kulturpolitik som syftande till att sprida professionellt definierad kvalitetskultur till massorna. Gerard Delanty menar å andra sidan att postsuveräna stater, dvs. stater karaktäriserade av en modifierad suveränitet, inte nödvändigtvis kommer att fortsätta i ancien regimes anda. Det konstaterades också flera gånger att nya medier och identitetspolitik borde vara mer integrerat i analysen, men åtminstone under inledningsdiskussion skedde detta knappast. Personligen skulle jag snarare hålla med om att vi befinner oss i en tid av förändring, då inte minst nationalstatens position är på väg att förändras (men inte upphöra), men att detta snarast innebär att en god förståelse för förrevolusionära system kan öka vår förståelse för den nya situationen, just på grund av att de innebar en komplex situation där politisk makt delades mellan en mängd olika aktörer på olika nivåer (i mindre utsträckning i Frankrike än på andra ställen, men också i Frankrike fanns fler autonoma nivåer under ancien regime än under t.ex. Skräckväldet eller under Napoleons kejsardöme).g

I en annan session kretsade diskussionen kring dikotomin banal nationalism – banal cosmopolitanism (Ulrich Beck). Begreppen är intressanta. Det ligger någonting i att många människor idag lever i ett slags vardaglig relation till kosmopolitiska inslag som indisk eller kinesisk mat, som kan sägas utgöra en parallell till vardagliga projiceringar av nationen, som t.ex. flaggor eller väderkartor där världen utanför gränserna saknas. Samtidigt finns det en fara i en dikotomi som fokuserar på det flytande i det kosmopolitiska och som riskerar att ignorera förekomsten av nya och gamla mer stabila identitetsnoder på olika nivåer. Nationalismen har inte upphört att vara en kraft i samtiden, men det hindrar inte att t.ex. diasporiska eller ideologiska identifikationer också är synnerligen aktiva.

Det amerikanska caset utvecklades ytterligare av Margaret Wyszymiriski med fokus på cultural diplomacy, ett fenomen som var betydande under tidig efterkrigstid (c:a 1957-1968) huvudsakligen som svar på sovjetiska program. Man talade uttalat om cultural infiltration. Idag ser hon en återkomst för sådana tankar tillsammans med begreppet soft powers återkomst i olika försök att utöva kulturellt inflytande över i första hand den muslimska världen. Som ytterligare ett exempel på cultural democracy kan nämnas den kanadensiska, som för närvarande vars bild av Kanada sägs ha förskjutits från en tonvikt på mångfald till en tonvikt på vad som beskrivs om ”traditionella kanadensiska symboler”, som ”militären och monarkin”. Parallellt med detta sker en nedläggning av kanadensiska internationella kulturprogram. British Council beskriver sig som ”the gold standard of cultural diplomacy”. Rent organisatoriskt sett måste man konstatera att den verkligen är mer typisk än USA; den baserar sig på ett nätverk av institut, dvs. i stil med Goeteinstitutet och Cervantesinstitutet. En intressant siffra är att bara en tredjedel av British Council's finansiering är statliga anslag. Intressanta termer inkluderar ”soft power”, ”smart power”, ”the new persuadors” och ”evidence based storytelling”. Det erbjöd en viss kontrast när jag gick direkt från denna session till en som handlade om konst innan och under den arabiska våren, med diskussioner kring bl.a. internets roll och undergroundkonst i ben Alis Tunisien. En intressant kontrast, inte minst eftersom det här handlade om nätverks- och motmakt.

Min egen presentation utgick från ett paper med titeln The Secularization of the State and the Establishment of Muslim Institutions in Popular Education in Sweden. Den baserade sig på mina studier av studieförbundet Ibn Rushd och dess etablering. Denna gång har jag försökt tolka den som en del av en sekulariseringsprocess där religiösa organisationers relationer till staten är under omgruppering, och som ett exempel på hur en stats sekulariseringsväg (jfr Taylor, Casanova) styr etableringsmöjligheterna för nya grupper som söker efter utrymme i en etablerad men föränderlig struktur. Är detta ett tillfälligt etableringsfönster eller en ny långsiktig öppenhet? Inte minst handlar detta om bilden av Sverige i officiella sammanhang; om behovet av legitima representanter för denna del av den svenska mångfalden, men också om de muslimska organisationernas roll i skapandet av svenska muslimer som föreställd gemenskap.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Vänskapens filosofi

Vänskap är ett svårt begrepp. Vad innebär det? Den romerske filosofen Marcus Tullius Cicero menade att den fulländade vänskapen endast kunde råda mellan goda människor som tillsammans strävar efter det goda, därmed, får man anta, inte sagt att inte mindre fulländad vänskap kan existera mellan andra människor. Å andra sidan är det inte givet att alla människor är förmögna att känna vänskap. Ur Ciceros antika filosofiska perspektiv torde det ha verkat självklart att endast ädla människor var förmögna till ädla känslor. En annan konsekvens är att vänskap i första hand bara kan råda mellan människor som håller med varandra i de flesta viktiga frågor. Jag är själv tämligen road av diskussioner och umgås helst med människor som förmår överraska mig. Följaktligen är jag spontant inte beredd att hålla med: åtskilliga av mina egna vänner håller inte med mig på flera punkter som åtminstone jag uppfattar som viktiga. Å andra sidan är det möjligt att det finns någon form av grundläggande hållni

Borgerliga värderingar, vilka är de?

Ordet "borgerlighet" dyker ibland upp i debatten, ibland i positiv bemärkelse, ibland i negativ. I Timbros Kulturförändring observerad talar Carl Rudbeck om en "borgerlig kultursyn" och t.o.m. om en "borgerlig ideologi". Sverige är det enda land jag känner till där andra än socialister talar om ”borgerliga partier”. Men vad är egentligen "borgerlighet" och vad är "borgerlig kultursyn"? Det enklaste svaret på frågan är att hänvisa till de fyra borgerliga partierna: borgerliga värderingar – eller åtminstone borgerlig politik – är de som drivs av partierna i Allians för Sverige. Partiers politik är naturligtvis alltid resultatet av en historisk process där olika aktörer har stridit mot varandra. Ibland har någon vunnit. Ibland har man kompromissat. Resultatet är partiets idéer. Lägger man ihop dem kan man beskriva ideologin. Även då får man emellertid problem. Vad är ideologi och vad är taktik? (Frågan ställs bl.a. på en ny filosofiblo

Ernest Thiel och kulturpolitiken

Ett bra exempel på en person som verkade i gränslandet mellan konstens fält och den ekonomiska maktens var finansmannen och konstnären Ernest Thiel (1859–1947) som genom investeringar i Sveriges industrialisering och malmproduktion i slutet av 1800-talet blev en av Sveriges mest förmögna män. Till en början tedde sig Thiels liv som en rätt typisk, om en mycket framgångsrik, borgerlig karriär. Han föddes i industristaden Norrköping dit föräldrarna invandrat från Belgien, bland annat eftersom hans mor var judinna och Norrköping fortfarande var en av de få svenska städer där judar fick bosatta sig utan att först konvertera. Med tiden gifte han också in sig i Sveriges prominenta judiska släkter. Genom äktenskapet med grosshandlardottern Anna Josephson blev han svåger till bokförläggaren Karl Otto Bonnier, själv en central person i litteraturfältet och förläggare åt bland andra August Strindberg, Verner von Heidenstam, Selma Lagerlöf och Hjalmar Söderberg. Den stora förändringen i Thiels li