En av flera böcker som jag läser just nu är Zygmund Baumanns Flytande rädsla. Jag har alltid tyckt att hans tanke om en "flytande modernitet" är intressant. Hans bild av Förintelsen som ett resultat av modernitetens totalitära tendenser har jag också alltid stött.
Samtidigt har jag varit väldigt skeptisk till idén om nutiden som ett risksamhälle. Rimligen är riskerna för människor i dagens västerland på intet sätt högre än för tidigare generationer. Jag kan vara ganska säker på att inte svälta imorgon, liksom på att jag inte kommer att drabbas av pesten eller arresteras för att någon spritt ett rykte om att jag uttryckt mig nedsättande om statens makthavare. Allt detta är en lyx som inte direkt är - eller har varit - alla förunnad.
Det har alltså förvånat mig att någon som är gammal nog att levt igenom Andra Världskriget kan börja prata om ett risksamhälle. Hans tänkande bygger emellertid på en annan reflektion som torde vara betydligt mer väntad från en person som också levt igenom större delen av 1900-talet: hur vårt präglas av sin föränderlighet. Vi kan inte veta hur världen kommer att se ut om några år. Vi saknar en fundamental trygghet som det är lätt att föreställa sig fanns i äldre samhället: vetskapen om att framtida generationer kommer att leva liv ungeför som ens eget. Det är ett grundläggande drag hos moderniteten att så inte är fallet: våra barn kommer inte att leva som vi och inte tänka som vi. Det är alltid det som har varit modernitetens löfte. Baumann och andra ser emellertid också en senmodernitet där framsteget inte längre är självklart. Oförutsägbarheten blir en källa till allt större fruktan.
Det här är svåra frågor. Jag tror själv att framsteg på alla områden aldrig har varit någon historisk nödvändighet. Saker har blivit både bättre och sämre, och de har blivit det på grund av hur människor har agerat. Jag är heller inte så säker på att den organiska trygghet som man som konservativ gärna föreställer sig funnits i traditionella samhällen verkligen har funnits i verkligheten. Våra förfäder levde med all säkerhet osäkrare liv än vad vi gör i den meningen att dödsrisken i varje givet ögonblick var större (och genomsnittslivstiden alltså kortare). Mycket lite i den medeltida litteraturen antyder att trygghet och lugn i tillvaron skulle ha varit något normaltillstånd. Livet var kort och man tycks, med en grov generalisering, ha växlat mellan att fånga dagen och uppfatta jordelivet som en prövning och en tåredal. Kanske är det det som gör att Baumanns flytande rädsla ändå beskriver ett karaktärsdrag i vår samtid: risken att vi ska dö imorgon är mindre, vi kommer antagligen att leva men vi vet inte hur. Det är inte det att döden är mer närvarande utan att den är mer frånvarande. Till detta kommer naturligtvis religionens förändrade ställning i samhället. När det handlar om att föreställa sig ordning i en kaotisk värld går människors tankar till andra system. Men det kanske är så att de inte ger samma tröst. Det får dock bli temat för ett annat inlägg.
(Bild via Wikipedia. Historik här)
Kommentarer